Läskig men välbekant uppföljare

Don’t open the door. Don’t turn around. Don’t go down in the basement… De flesta av James Wans filmer känns som direkta hyllningar till gamla klassiska rysare. Som han tjuvlånar utan att ens be om ursäkt för det. Och visst funkar det. Både ”Insidious” och ”The Conjuring” var tillräckligt skrämmande för att yngla av sig uppföljare och spinoffs. Men någonstans måste det finnas en gräns, som när man nästan glömmer bort vilken film man tittar på.

”The Conjuring 2” fortsätter att följa paret Ed och Lorraine Warren, två verklighetsbaserade spökjägare… förlåt, paranormala utredare som hjälper familjer med värre problem än kackerlackor och trasiga avlopp i huset. Denna gång försöker de rädda en ensamstående mamma och hennes fyra barn i England. Den elvaåriga dottern påstås vara besatt av en demon – och som vanligt är kanske inte ”påstås” bästa ordet.

Wan & co trampar i trygga, välbekanta spår, på gott och ont. Mystiska ljud i mörkret, leksaker får eget liv, mörka röster ropar från väggarna. Här lägger man god tid på att skapa en obehaglig stämning utan att slösa bort goda möjligheter på en skrämseleffekt här och var. Jag skulle ljuga om jag, trots härdad skräckfilmsnörd, hävdade att jag inte stundtals sitter som på nålar eller hoppar till.

Men snart har man undersökt några väl många ljud på nedervåningen och vår stackars minderåriga hjältinna har fått kläcka ur sig fler hemskheter med basröst än i hela ”Exorcisten”-serien. Storyn, förklaringarna och en viss twist håller visserligen men det mesta osar déjà vu. Med en fjärde ”Insidious” och en andra ”Annabelle” på G så undrar man hur länge Wan kan vrida och vända på det hemsökta konceptet.

Ännu värre är att paret Warren förvandlats till de tänkbart mest helylle skräckfilmshjältarna. Ed är en karlakarl som med ett leende fixar i hemmet och räddar varje farlig situation utan att klaga medan Lorraine är den känsliga, förstående hustrun med gott om visdomsord. Scenen där han spelar Elvis på gitarr inför den mysiga familjen medan hon leende fånstirrar på är nästan outhärdlig.

Men skådespelarna gör sitt bästa. Patrick Wilson och Vera Farmiga lyckas utgjuta lite kött och blod ur Wilsons och är oförnekligen ett stiligt par. Lite bortglömda Frances O’Connor är som alltid fin som mamman medan det är kul att återse Franka Potente på vita duken, här som cynisk TV-producent. De får dock inte alltför mycket att jobba med bland alla flygande möbler och läskiga monstergubbar. Men det är väl trots allt de som är stjärnorna i filmen.