Racingfilmer är en genre för sig, och de dras ofta med en svår utmaning. Publiken kan oftast räkna med att huvudpersonen kommer vinna det där viktiga racet, speciellt när det bygger på verkliga händelser. Då gäller det att hitta spänning någon annanstans, och se till att det handlar om resan dit och inte målet.
”Le Mans ’66” berättar om rivaliteten mellan biltillverkarna Ford och Ferrari, som startade på det legendariska 24-timmarsracet i Frankrike. Ferraris snabba och sexiga bilar har vunnit flera år i rad. Amerikanska Ford, som under 60-talet behöver fräscha upp sin image bland tonåringar, hoppas att en seger i den prestigefyllda tävlingen kommer hjälpa dem sälja bilar. Först måste de visa de espressodrickande snobbarna från Italien att amerikanska hästkrafter är överlägsna, och det gäller att hitta de allra bästa i gamet och locka in dem med feta checkar.
Matt Damon spelar Carroll Shelby, före detta racingproffs som tvingats lägga karriären på hyllan och bli bilförsäljare. Christian Bale spelar föraren Ken Miles, ett wildcard med synnerligen kort stubin som har svårt att samarbeta med andra. Shelby ska designa vinnarbilen, Miles ska köra den i mål. Det är två starka viljor som möts i sin passion för snabba bilar och den där speciella känslan bakom ratten, när världen runt omkring en bara försvinner.
Filmen handlar inte bara om att bygga den perfekta maskinen, utan också om alliansen och vänskapen som uppstår mellan Shelby och Miles. Grabbarnas stora rival visar sig vara Ford själva, och mängden av politik och PR-strategier ligger som väghinder för den kommande segern. Tiden är knapp, och Shelby och Miles får ta en del envisa strider med kostymnissar som aldrig själva suttit bakom ratten på en sportbil.
Historien berättas i en lättsam ton, ibland humoristisk, och man dras lätt med in i den. James Mangolds ”Le Mans ’66” är ett gediget hantverk, där fotot vackert fångar Kalifornien-solen och musiken dramatiskt höjer de mer intensiva biljakterna på racingbanan. Man får svälja en del teknisk jargong och grabbig förtjusning över hur vackert motorn spinner, men speltiden på 2,5 timme rusar ändå förbi. Starka skådespelarinsatser och en intressant historia från verkligheten gör den sevärd.
Men det är som att filmen aldrig lägger in en högre växel, och det vi presenteras är precis det som förväntas. Varken mer eller mindre. Manus följer en utstakad väg utan några oväntade svängar. Detta är en urklassisk amerikansk hjältesaga enligt mallen. Mallen ifråga har visat sig både vara en publik- och en Oscarsmagnet tidigare, men tråkigt nog tar ”Le Mans ’66” inga risker.