Sök
Den mörka fängelsefilmen ”R” är oerhört välspelad och den sätter stämningen direkt med ångestladdad musik och gråbrunt ljus. Förvänta er dock inget framtidshopp i det här danska dramat.
Joanna Rubin Drangers mörka, men samtidigt humoristiska bok ”Fröken Märkvärdig & Karriären” har nu blivit animerad film. Och överföringen från bok till vita duken fungerar alldeles utmärkt. Förhoppningsvis kan ännu fler nu upptäcka den ångestladdade fröken Märkvärdig som man inte kan låta bli att tycka om.
Bröderna Coens skruvade bowlingkomedi fungerar fortfarande som ett rejält glädjepiller som får mig att allt som oftast brista ut i gapskratt med sin sjuka humor. Karaktärerna och det genialiska manuset är det som håller uppe filmen på sin höga nivå.
Om du vill ha sex-, prutt- och tuttskämt uppblandat med smöriga familjerelationer är det här definitivt filmen för dig. Själv har jag svårt att förstå hur någon kan göra en film utan att anstränga sig mer än så här.
Många är de finska män som blivit lärda att pojkar inte får gråta. Men det får de visst, tycker Joonas Berghäll och Mika Hotakainen som med sin fina film ger oss ett hav av starka känslor och samtidigt skildrar det som vi alla förknippar med Finland – bastubad.
Akira Kurosawas klassiska ”Yojimbo – Livvakten” är en kombination av samurajaction och film noir med ett knippe underfundig humor på toppen. Den största behållningen av filmen är Toshiro Mifunes insats som den stenhårde samurajen Sanjuro.
”White Material” är ett drama om krig, död, relationer och kaffe. Isabelle Huppert gör en imponerande rollprestation som den envisa plantageägaren Maria Vial som vägrar vika sig vilka hot hon än utsätts för.
Mastodontfilmernas mästare med nästan fyra timmar romantik, dramatik och krig låter som upplagt för gäspningar men ”Borta med vinden” blir aldrig tråkig. Att den är gjord så långt tillbaka som på trettiotalet är ibland svårt att förstå, medan den i vissa avseenden känns väldigt daterad.
Det eviga triangeldramat fortsätter i Twilight-filmernas tredje del ”Eclipse”. Kemin mellan huvudpersonerna är starkare här men berättelsen upprepar sig för mycket vilket blir tjatigt.
Cirkusen är i stan! Eller snarare Twilight Fan Event har anlänt till Stockholm. För mig som har missat pojkbandshysterin är de tusentals tonårsskriken det mest fascinerande med kvällen.
Hitchcocks mästerverk ”Psycho” chockade många när den kom 1960 och den skrämmer fortfarande livet ur de flesta som ser den. Spännande kameravinklar, briljant musik, skickliga skådespelare och en fulländad berättarteknik kan inte bli annat än alla rätt.
Filmen om den originella familjen Tenenbaums når i vissa stunder total perfektion med sin smarta dialog, de udda karaktärerna och den fina musiken. Den bjuder både på fyndig komik och stora känslor och är en av mina absoluta favoriter.
En klassisk kärleksmusikal och ett glädjepiller som fortfarande håller trettio år senare. ”Grease” är på inga sätt en perfekt film men den charmar brallorna av de flesta som ser den.
Ingela Lekfalks dokumentär om HIV-smittade Lillemor är en mörk och utlämnande berättelse, en jakt efter svar. Det vi får är Lillemors version men jag hade önskat att den hade grävt ännu djupare och lyft in fler perspektiv.
Stanley Kubricks svarta komedi om kalla kriget och kärnvapenhotet är en träffsäker satir där han driver med allt och alla. Inte minst med de på sextiotalet rådande fördomarna om hur personer från öst och väst egentligen är. Framför allt är det en smart och extremt rolig film.
”Camino” lämnar sin publik med ett stort mått av obehag. Det är en stark berättelse om barn om blir utnyttjade i religionens namn. Men med den dramatiska musiken och sin övertydlighet blir det här spanska melodramat emellanåt för mycket.
En fantastisk berättelse som mer än en gång får dig att vilja snyfta högt – det är vad det leranimerade dramat ”Mary & Max” är. Missa för allt i världen inte denna mörka och samtidigt väldigt söta filmpärla.