Berättelsen om den brittiske soldaten T. E. Lawrence räknas ofta till världens bästa filmer; mycket tack vare det fantastiska fotot, där landskapet förvandlas till både betraktare och aktör.
Ofta används uttrycket visuellt spektakulär om stora filmer, och få är så förunnade som ”Lawrence av Arabien”. Filmad i den analoga filmens storformat 70mm (65mm för att vara exakt), med nedkylda kameror i Marockos, Jordaniens och Spaniens glödheta öknar under mer än ett år, räknas Lawrence av Arabien till historiens mest ambitiösa filmprojekt.
Filmen skildrar det kluvna arv som den verklige T. E. Lawrence lämnat efter sig genom sin roll i den Arabiska revolten under Första världskriget. Hans namn har med sensationella förtecken skrivits in i historieböckerna, inte minst genom Lawrence självbiografi Vishetens sju pelare.
Likaså står filmens Lawrence spelad av Peter O’Toole kluven inför sitt öde, en besatthet av att vara extraordinär. “Inget är skrivet” utropar Lawrence i såväl strävan att erövra ointagliga städer som sin trots av det obarmhärtiga ökenlandskapet. Lawrence vill i filmen liksom i verkligheten skriva sin egen historia.
Ord som får ny betydelse efter Lawrence död, då åsikterna om hans person och gärningar går isär. Filmen tycks med sin tvetydighet ifrågasätta såväl en världsbild som bilden av en person; den koloniala synen på resten av världen ur Lawrence blickfång. Historien låter sig inte skrivas av honom ensam.
”Lawrence av Arabien” är genom skärskådningen av sin huvudperson på så vis både en produkt och en kritik av den västerländska blicken. Publiken delar inledningsvis Lawrence äventyrslust och fascination av öknen. Men under filmens gång vänds blicken alltmer tillbaka på Lawrence; i relation till den större konflikten mellan brittiska stormaktsambitioner och den arabiska drömmen om självständighet.
Trots framgångar var filmen till stor del förbjuden i Mellanöstern, då skildringen av den Arabiska revolten inte motsvarade den faktiska historien. Inte heller porträtteringen av historiska figurer såsom prins Faisal och Howeitatledaren Auda Abu Tayi, spelade av Alec Guinness respektive Anthony Quinn, låg speciellt nära verkligheten.
I det ljuset är Omar Sharifs Oscarsnominerade roll som fiktive Harithkrigaren Sherif Ali värd att uppmärksamma. Den egyptiske skådespelaren castades av Lean för att ge autenticitet åt filmen, och Sharif blev genom rollen som Sherif Ali en av de första arabiska skådespelarna att nå världsberömmelse. Lawrence av Arabien blev även på Sharifs initiativ tillåten att visas i Egypten där filmens emfas på självständighet togs emot väl.
Sharifs introduktion hör till filmhistoriens främsta scener, den bästa av alla enligt Steven Spielberg. Lawrence och hans vägvisare slår läger vid en brunn, men plötsligt vänds deras blickar oroligt mot horisonten. I fjärran syns Sherif Ali ridandes, han uppenbaras i hägringen tills tystnaden bryts av skottet från hans gevär.
Det är till stor del i scener som denna som filmens största förtjänst ligger; när det svindlande landskapet breder ut sig genom vidfilmsformatet. Likaså de förstärkta känslorna då människan betraktas mer sårbart omgiven av de öppna ytorna.
Mötet mellan Lawrence och Ali sätter tonen för filmens huvudsakliga tema; vänskapen mellan män från två världar, och slitningen mellan deras politiska lojaliteter. Även en romantisk underton finns att läsa i relationen mellan Lawrence och Ali, något David Lean själv tillkännagett och varpå avsaknaden av en kvinnlig huvudroll påpekats.
Den visuella storskaligheten i kontrast till det intima dramat i scenen har även satt sin prägel på filmhistorien. Inte minst Stanley Kubrick använde ett liknande visuellt språk i ”2001 – ett rymdäventyr”, där rymdens väldighet likt öknen omsluter karaktärerna. Liksom ”Lawrence av Arabien” är ”2001 – ett rymdäventyr” också filmad på 70mm.
I nutid gör sig ”Lawrence av Arabien” påmind i Denis Villeneuves filmatiseringar av Frank Herberts ”Dune”, som delvis spelats in på samma platser. Även i Herberts böcker finns aspekter, utöver inspirationen från T.E. Lawrences självbiografi, som delar likhet med filmen.
I synnerhet messiaskomplexet som delas mellan Lawrence och Dunes motsvarighet Paul Atreides; förenade i övertron på sin förmåga att förändra världen. En visuell poäng görs när Lawrence efter en räd messianskt gestikulerar med utsträckta armar inför blodspillan han vållat. Slående är även båda huvudpersoners karaktäristiska isblå ögon.
”Lawrence av Arabien” markerar en milstolpe i filmhistorien, med sin storslagna användning av musik och bild som en skärskådning av människan. Från den iskalla rymden i ”2001” till Villeneuves skildring av Arrakis öknar ekar influensen från ”Lawrence av Arabien” än idag.
Varmt välkomna att se filmen som den var menad på Bio Skandia i Stockholm söndag den 27:e april!
