INTERVJU Vid 30 års ålder har han redan uppnått vad många filmare bara drömmer om. Han vann Guldpalmen i Cannes för en kortfilm redan vid 18 års ålder, gjorde sin första långfilm vid 21 och är, nyss fyllda 30, aktuell med sin fjärde – ”Mirrors”. MovieZine ställde några frågor till skräckfantasten Alexandre Aja medan han besökte Lund och Fantastisk Filmfestival för premiären.
Tack för mardrömmarna. Jag såg ”P2” i natt…
Hittade du den här i Sverige?
Jag laddade ner den. Förlåt.
(skratt) Det är lugnt. Vi pratade om det igår, att det var synd att filmen aldrig släpptes här.
Den var riktigt bra, men jag kunde inte sova. Borde kanske inte se den så sent.
Det är intressant, för fast jag bara producerade ”P2” så är den inte så olik ”Mirrors”. I båda filmerna försökte vi hitta något universellt som alla känner till. I ”P2” handlar det om ett mörkt parkeringsgarage, och känslan av osäkerhet när man vandrar ensam i mörkret och letar efter sin bil. I ”Mirrors” handlar det såklart om att vi alla lever med speglar omkring oss. I båda filmerna försöker jag avslöja rädslan som redan finns inom oss. Alla får den kusliga känslan när man ser sig själv eller någon annan i en spegel, att något farligare kanske döljer sig där. Att speglar kanske inte bara är simpla objekt utan kanske dörren in till en annan dimension. Vi ville få publiken att se speglar på ett nytt sätt efter att ha sett filmen.
Du som researchat det och allt… Vad är så läskigt med just speglar?
När man ser på mänsklighetens historia ser man hur den länkas till spegelns historia. Det började med reflektioner i vattnet, sen inser man att speglar var en stor hjälpreda i häxkonster under medeltiden, något som användes till att förutse framtiden. I judendomen och andra religioner täcker man speglarna när någon dör. Det finns många intressanta legender och myter. Alla känner till personer som blir som hypnotiserade av speglar, och inte kan sluta titta i dem. En del står inte ut med sin reflektion, och en del måste bara försäkra sig om att de fortfarande ser samma person som för två timmar sen. Det är intressant att undersöka varför vi speglar oss så mycket, men också att speglarna runt omkring oss blir allt fler. Se på städer som New York och Dubai, där finns speglar överallt. Ju mer civiliserade vi blir, desto fler speglar. Det var en intressant iakttagelse att bygga en film på.
Kiefer har en plågsam relation till speglar.
Så hur påverkades du och skådespelarna under inspelningen av alla dessa speglar omkring er?
När man skrev manus var det så enkelt att placera speglar och reflektioner här och var. Först vid inspelningen insåg vi att vi har fullt med speglar och åttio personer i teamet, hur gör vi alla osynliga? Det gjorde varje enskild scen knepig. Det var den tekniska biten. Vad gäller skådespelarna var en av anledningarna till att Kiefer Sutherland gick med på att göra filmen att han själv har en plågsam relation till speglar. Han tål inte sin reflektion, han kan inte se sig själv på bild eller på skärmen när vi filmar. Hemma i Los Angeles har han bara en liten spegel i badrummet och det är allt. Han har problem med det, men det var också därför han tackade ja – han ville utforska det genom karaktären. Men det var tufft för honom att befinna sig framför speglar så länge. Ibland ville han knappt fortsätta.
Men hjälpte det honom?
Jag vet inte. Kanske lite? Han kom på premiären, vilket han vanligtvis inte gör. Han avskyr att se sitt arbete. Men han kom, han såg filmen och han älskade den.
Vad fick dig intresserad av filmskapande från första början?
Jag tycker det är världens bästa jobb. Det känns aldrig långtråkigt. Först hittar man en berättelse man fastnar för. Sen tar det kanske ett år att få ner det på papper. Sen ska det filmas, vilket är en ny variant av berättandeprocessen med mer folk omkring och mer press. Sen kommer efterproduktionen då filmen skrivs på ännu ett nytt sätt, den här gången med bilder istället för ord. Alltid något nytt alltså, och sedan är ju alla filmer unika. Filmskapande är något som aldrig upprepar sig självt. Jag inser vilket privilegium det är att ha mitt jobb, för det är det bästa.
Och varför just skräckfilmer?
Jag vet inte varför det lockar mig att skriva skräckhistorier, men jag gillar dem. En riktigt bra skräckfilm ifrågasätter man inte, man upplever den. Man går igenom någonting som man, förhoppningsvis, slipper genomgå i verkliga livet. Man upplever mardrömmarna tillsammans med karaktären på bioduken. Jag gillar filmer som ställer frågan: ”Vad skulle du själv göra i den situationen?”
Vad gör dig rädd?
Jag är en lätt publik. Jag lever mig lätt in i karaktären och frågar mig hur jag skulle reagera, om jag skulle ha modet och styrkan för att kämpa. Det tycker jag är skrämmande. Sen blir vissa av oss skrämda av realistiska situationer som i ”The Hills Have Eyes” eller ”Motorsågsmassakern” medan andra skräms av övernaturliga historier som ”The Shining”. Själv pendlar jag däremellan, även om jag inte tror på det övernaturliga så kan jag bli riktigt rädd för det, på ett konstigt sätt.
Var kom idén till ”Switchblade Romance” ifrån?
När vi gjorde ”Furia”, en liten långbudget-sci-fi-film som ingen känner till, valde vi sen mellan två andra filmer. Det var den och en annan, båda var en slags hyllning till alla dessa klassiker som ”Motorsågsmassakern” och ”Last House On The Left”. Jag ville gärna göra något åt det hållet. Så det fick bli en simpel historia med ett hus, två tjejer och en mördare, och sen göra mitt bästa för att hylla genren.
Även om jag inte tror på det övernaturliga så kan jag bli riktigt rädd för det.
Wes Craven blev i alla fall riktigt imponerad. Hur var det att jobba med en skräcklegend som han i ”The Hills Have Eyes”?
Det var enormt. När vi träffade honom för första gången och han ville göra om ”The Hills Have Eyes”, kändes det som det perfekta projektet för oss. Det var precis vad vi såg fram emot. Att jobba med honom var ett stort privilegium, han är en sådan legend.
Håller ni fortfarande kontakten?
Vi har hållit kontakten. Jag vet att han blev väldigt nöjd med filmen och dess framgångar. Men vi hänger inte med varann så mycket. Inte än.
Psykopater, mutanter, spöklika speglar och snart blir det mördarfiskar för dig. Hur går arbetet med ”Piranha 3D”?
Den har blivit försenad för det är en riktig storfilm, tekniskt sett. Vi har runt 500-600 specialeffekter vilket är mycket mer än vad jag någonsin jobbat med. Som en enorm actionfilm. Det mesta utspelas också i vattnet så att filma vintertid skulle inte gå. Vi har fått flytta på det till våren då det blir varmare.
Vilka skådespelare tänker du skrämma livet ur den här gången?
Jag har några som läser manus, men inget jag kan avslöja än. Det finns några uppenbara stora namn som jag älskar och gärna skulle arbeta med vid något tillfälle, men skådespelare i sig är inte min främsta motivation. Historierna är viktigast, och jag föredrar en grym historia med okända skådisar än en halvdan historia med stjärnor i huvudrollerna.
Förutom speglar, vad är det läskigaste man kan hitta i ett hus?
Knivar kanske. Annars? Mixern. Nej, jag skojar.
Det kanske blir din nästa skräckfilm: ”The Blender”?
Men jag tror åtminstone att speglar är bra mer skrämmande än videoband, kameror och andra hushållsgrejer som vi har sett i skräckfilmer på sistone. Men vi skrev filmen för 2-3 år sen, innan alla dessa asiatiska remakes om vardagsprylar dök upp. Vi hade inte räknat med att man skulle göra rysare av allt från en fotokamera till en tandborste. I slutändan tror jag att ”Mirrors” är mycket mer logisk.
Alla dessa usla amerikanska remakes, som ”The Ring II”, ”The Eye”, ”Messengers”, vad gör de för fel egentligen?
Vi gjorde ”Mirrors” från scratch med en helt ny historia. Det finns få likheter med ”Into the Mirror” och jag vill inte kalla den för en remake. Men alla de andra övernaturliga filmerna från USA, en del av problemet är säkert att studion vill göra övernaturliga filmer istället för att berätta läskiga historier. Det är alltid ett misstag. De riktar in sig på att locka den unga tonårspubliken och tänker inte på vad som faktiskt skrämmer dem.
Det är stor skillnad på japansk, europeisk och amerikansk skräckfilm, men är det samma skillnad på, låt säga, europeisk och amerikansk publik?
Det är svårt att säga. I kväll kan jag förhoppningsvis berätta hur svenskarna tar emot ”Mirrors”. Men den är helt annorlunda från ”The Hills Have Eyes”, man kan inte förvänta sig samma sorts upplevelse utan den är mer åt det övernaturliga hållet. ”Mirrors” är inte lika äcklig utan mer för en bredare publik. Men den är redan en succé i Frankrike, den släpptes i Ryssland för två veckor sen och fick ett gott mottagande. Jag hoppas att det blir likadant här i Sverige, att den blir framgångsrik och att folk kan relatera till ämnet och bli rädda av denna tolkning av ett så vanligt förekommande objekt.
Alexander Dunerfors