Lång väntan på världspremiär för ”Long Day’s Journey Into Night” för Jessica Lange och Ed Harris

Det har varit en lång väntan på detta, och ett tag verkade som att projektet inte skulle kunna ros i land alls. På grund av finansiella bekymmer och bolagsbyten et cetera har det tagit flera år att färdigställa filmen som baseras på, enligt många, världens bästa pjäs ”Lång dags färd mot natt”.

En lycklig skara biobesökare som hade turen att lyckas få tag i en biljett på filmfestivalen som har som vana att endast visa varje film en gång, fick äntligen igår se två giganter ta plats framför kameran och verkligen spela skiten ur sina karaktärer.   

Att filmen skulle möta sin publik för första gången här på Dublin International Film Festival var bestämt sedan länge. O’Neill är från Irland och filmen är också till stora delar inspelad på den gröna ön.

Efter visningen samlades de båda huvudpersonerna för ett informellt och gemytligt litet samtal framför den fullsatta salongen. De verkade båda vara oerhört rörda av det varma mottagandet och Jessica som aldrig sett den färdiga filmen med andra människor sa att hon tyckte det var en kraftfull upplevelse, som skulle ta tid att smälta.

”Hon är så nyanserad och har mycket trauma att bearbeta”

Karaktären Mary är inte ny för Jessica, som spelat henne under närmare 20 år i olika omgångar på scenen. Både i London och New York. Hon berättade att hon verkligen älskar att gestalta komplexa kvinnor, och att Mary är hennes favorit.

– Trots att jag gjort henne över hundra gånger på teatern så tycker jag det hela tiden finns mer att utforska. Hon är så nyanserad och har mycket trauma att bearbeta. Och att jag nu fick göra det på film, och att det därmed kommer bevaras, det känns mycket bra.

På frågan om vad som är den stora skillnaden med att agera på film kontra på teaterscenen, sa hon:

– Det är ganska stor skillnad, men samtidigt ingen alls. Karaktären är ju densamma och det är henne jag ska vara och hennes känslor jag ska förmedla. Sedan är såklart agerandet annorlunda. När man är på scen, ska man vara i rollen väldigt lång tid och nå ut med uttrycken till alla i salongen, hela vägen till dem längst bak. Men när man filmar är det snarare så att det är kameran man förför och har en intim relation till.

Ed som också har stor erfarenhet av att spela teater, lade till:

– När man gör film så är det också ofta mycket kortare tid av repetitioner, men desto mer väntan. Man förberedd sig och gör sitt här och var under inspelningen, men mest väntar man på sin tur, och jag hatar att vänta, haha. På teatern har man något att göra hela tiden, man gör det tillsammans, så på många sätt är det mycket roligare under tiden.

De berättade att för att vara film så hade de ändå fått ovanligt lång reptid, kanske tack vare att filmens regissör Jonathan Kent ursprungligen är från teatervärlden.

Båda uttrycker stor glädje över att ha fått chansen att göra detta ihop. Tydligt är att de har en mycket varm och fin relation och verkligen älskar att jobba ihop. De har gjort det tidigare, för 40 år sedan, i det starka och omskakande dramat ”Sweet Dreams” om sångerskan Patsy Clines liv och tragiska bortgång.

– Jessica är fantastisk. Jag älskar att jobba med henne. Man vill ju jobba med de bästa, då blir man bättre själv, förklarade Ed.

”American Horror Story” har gjort henne till en ikon

Jessica har på senare år kommit att bli ett hushållsnamn hos en ny generationen tack vare sin medverkan i populära tv-serier. Framförallt verkar ”American Horror Story” ha gjort henne till en ikon hos en ny skara skräckfans. När hon får frågan om hur det kom sig att hon hoppade på det, sa hon:

– Jag blev kontaktad av en Ryan Murphy, som jag inte visste vem det var och han berättade upplägget och jag tänkte att det skulle vara kul att testa. Det kändes som att det var något nytt och kul. Jag var med i fyra säsonger och det var fantastisk roligt. Dels för att det på många sätt påminde om repertoarteater, vi var ett gäng skådespelare som var med i flera säsonger, fast i olika roller, så det blev en fin sammanhållning.

– Jag tyckte också om att manusförfattarna verkligen engagerade sig i vad och till vem de skrev. De skräddarsydde manuset så att det skulle passa oss skådespelare, att vi fick göra och säga sånt vi tyckte om att göra och säga. Det var en underbar upplevelse.

Hon berättade vidare att den säsongen som hon själv tyckte bäst om var den fjärde, ”Freak Show”. Att träffa och jobba med människor som hon aldrig annars hade fått chansen att möta var stort och betydde mycket. Säsongen handlade om viktiga teman som olikheter och utanförskap, men också om att ta tillvara på det som förenar oss. Att hon även fick chansen att sjunga och inte bara vad som helst utan David Bowie, var även det en dröm som blev sann

Ett hoppfullt fan i publiken fick mot slutet av samtalet chansen att ställa en fråga, och undrade med beundran och darr på rösten om Jessica kunde tänka sig att göra en säsong till. Innan frågan var helt färdigställd svarade hon med betoning och ett skratt ”nej”. Jäklar också, tänkte jag, men log och kände att jag får vara glad för de säsongerna vi fått.

Att jag dessutom precis har fått se Jessica Lange fullkomligen briljera i en film som jag väldigt länge har väntat på, med henne bara ett par meter ifrån mig, ja, vad mer kan man egentligen begära av en torsdagkväll i februari.

När ”Long Day’s Journey Into Night” har Sverigepremiär är fortfarande oklart.