”Aleque & Issay” är en av de mest hjärtevärmande bioupplevelserna på länge. Filmen sticker ut i dunklet av många andra viktiga, men också tunga dokumentärer som visas på årets Tempo Dokumentärfestival, med start idag i Stockholm.
Världen visar sig just nu från sin allra smutsigaste sida. Handfallna står vi och tittar på när vår samtid brinner, medan maktfullkomliga män bara kastar än mer bränsle på den. Dokumentärer skildrar verklighetens olika perspektiv, och när verkligheten suger är det inte ovanligt att även filmerna baserade på den andas viss pessimism. Vi bör dock inte vända blicken från de autentiska vittnesmålen som modiga kreatörer bjuder oss på, för i slutändan är det dessa som kan så ett frö till en förändring.
Ibland blir ändå behovet av paus och flykt så stort att man måste blunda. Eller åtminstone vila fokuset på annat för stunden. Det där andra just nu är för mig ”Aleque & Issay”. En uppfriskande feelgood-dokumentär berättad helt ur ett litet barns naiva perspektiv.
Filmen handlar om tvillingarna Aleque och Issay som är bara tre år när de flyttar med sin familj till Beijing i Kina. Speakern är syskonskarans minsting, den numera 5-6 åriga lillasyster Tiwa. Med förundran berättar hon om familjens tillvaro i deras nya hemland.
Tora Mkandawire Mårtens är tillbaka med en ny dokumentärfilm efter dubbelt guldbaggelönade ”Martha & Niki” från 2017. I ”Aleque & Issay” låter hon en syskontrio ta plats framför kameran och dela med sig av sina funderingar. Det här är en av de finaste mest genuina skildringarna jag sett på väldigt länge. En smekning på kinden när allt annat mest verkar vilja dela ut snytingar.
Jag har egentligen inga förväntningar alls när jag börjar se filmen. Sedan hör jag en mjuk och skör barnröst säga:
– Ögonblick är när man blundar ögonen och väntar en stund. Om man sedan lägger alla ögonblick bredvid varandra, så går tiden… och kvar blir alla minnen.
Där och då sjunker jag in i den anspråkslösa lilla berättelsen om att vara ett litet barn i en stor värld. Tiwas okonstlade ord talar till mig och jag glömmer allting annat. Hon betraktar sina storasyskon och begrundar nyfiket världen omkring dem. Det är så enkelt och storslaget samtidigt, och jag känner att det är en enorm ynnest att få ta del av detta. Bruset från hätska politiska debatter och alarmerande nyheter om krig och elände tystnar i tanken när Tiwa och hennes syskons små och stora funderingar får luft under vingarna.
Jag ler och känner ett hopp kila in sig i mitt medvetande. Min desillusionerade defensiv drar sig tillbaka och jag tänker för första gången på ett tag att det visst kommer bli bra. Det måste bli det. Vi måste göra allt vi kan för att det ska bli bra för våra barns skull. Allt annat är inte längre ett alternativ.
Efter filmen känns det som att jag har fått en tröstande varm kram. Jag andas lugnt och tyngden på mina axlar har i alla fall för ett tag lättat. Tack Tora Mkandawire Mårtens för detta. Tack Tiwa, Aleque och Issay för pausen, och för den viktiga påminnelsen om att inte allt i denna värld är av ondo.
Fem andra riktigt sevärda filmer i årets Tempo-utbud är:
1. Trans Memoria
”Trans Memoria” är en vackert poetisk berättelse om identitet och att genom introspektion omfamna sitt sanna jag. Filmen handlar om Victoria som åker tillsammans till Thailand några år efter sin könsbekräftande operation. Tillsammans med Athena och Aamina utforskar hon genom minnen av förlust och trauma vad det är att vara kvinna. Det här är en berörande film och en hyllning till överlevnad.
2. Abortion Dream Team
En mycket viktig och ovanligt underhållande film om kamp, motstånd och kvinnlig solidaritet i dagens Polen. Genom protester och kampanjer på sociala medier står ett gäng kvinnor enade emot statens absurda och livsfarliga medicinska lagar och erbjuder stöd och hjälp till sina medsystrar. ”Abortion Dream Team” är en stark berättelse om mänskliga rättigheter i allmänhet och rätten att bestämma över sin egen kropp i synnerhet. Här möter vi de modiga kvinnorna som i en allt galnare värld försvarar dessa värden.
3. Yalla Parkour
”Yalla Parkour” väver samman personliga minnen och den universella längtan efter tillhörighet. Areebs återresa till Gaza fungerar som en länk mellan hennes barndomsminnen och den pågående kampen om frihet som präglar hennes hemland. Vi får i filmen en inblick i de dagliga utmaningarna men också drömmarna hos Gazas ungdomar, som använder Parkour både som en fysisk och symbolisk handling av motstånd och frihet. Detta är en oerhört aktuell och livsbejakande film från ett område starkt förknippat med död.
4. Ultras
Dokumentärfilmaren Ragnhild Ekner utforskar fotbollens supporterkultur och upptäcker en värld full av kärlek, kamp och lojalitet. Vi får vi följa henne till flera olika länder från Marocko till Indonesien och Argentina, och vidare till ett antal europeiska länder, däribland Sverige. Även för dem som inte är särskilt intresserade av själva bollen i sig, ger filmen en fascinerande inblick i det viktiga och stärkande sammanhang som den innebär.
5. A Place in the Sun (En plads i solen)
Gran Canaria är en paradislik tillflyktsort och en dröm för miljoner turister från nordliga Europa. I Mette Carla Albrechtsens dokumentär får vi i ett soldisigt foto ta del av turismens baksida (bokstavligt talat) och se hur den drabbar de som lever drömmen året runt. Vi får kanske inte softa världsomvälvande insikter men gör desto fler igenkännande nickningar.