Jag ska vara ärlig. När jag skolkade från träslöjden för att se världspremiären av “The Matrix Revolutions”, onsdagen den 5 november 2003, så tyckte jag att det var den överlägset mest spännande filmen som jag sett i hela mitt liv.
Filmen kröner den ursprungliga “The Matrix”-trilogin och tar vid när precis allting går åt skogen. Maskinerna har hittat mänsklighetens sista utpost, Zion, och nu är de på väg dit. Samtidigt är Neo i något slags koma och The Matrix håller på att tas över helt av Agent Smith.
Och jag var inte ensam om att tycka så i den biosalongen kan jag säga. Folk bet knogarna blodiga. Stundtals var det rentav så intensivt att jag önskade att jag kunde gå ut och ta en paus.
”Vadå, har maskinerna EN TILL JÄTTEBORR, de tog ju allt att ha ihjäl den första?”
“Nej, inte Captain Mifune!”
”Herregud, en hel stad av Agent Smiths, ska han slåss mot alla?”
Sedan dess har det kollektiva filmmedvetandet online försökt övertyga mig om att min ursprungliga upplevelse var fel. Att “The Matrix Revolutions” på sin höjd är extremt mid. Men den som ängslas över hur väl deras personliga åsikt stämmer överens med typ, ett snittbetyg på IMDB, kanske behöver lyssna lite mer på sig själv?
“The Matrix Revolutions” är fortfarande bra, än idag. Ojämn? Ja. Har den fler intressanta idéer än vad den lyckas kommunicera effektivt? Gud ja. Men den är bra. Du kommer inte finna en blockbuster av det här ambitiösa och spretiga slaget idag. Mer troligt är att du hittar en stad fylld av Agent Smiths som alla ser likadana ut. Förmodligen för att de stirrat för mycket på snittbetyget på IMDB.
”Matrix Revolutions” visas lördag 21:00 på TV3. Filmen går också att streama på Max.
Läs också: Ikväll på tv: 2003 års stora besvikelse lämnade sci-fi-fans mållösa. Förtjänar den ett bättre rykte?
Läs också: Därför tackade Carrie-Anne Moss nej till flera storfilmer efter ”Matrix”