Finns det någon skillnad mellan romankaraktären Mikael Blomkvist och filmversionen som du gör honom?
Ja det gör det ju. Jag har ju försökt filtrera mig själv igenom den här figuren, min kropp och mina erfarenheter. Jag vet inte alls vad han (Stieg Larsson) skulle tycka om det men jag tänkte på det när jag läste boken att det nästan inte står en rad vad Mikael Blomkvist har på sig och så där, så på ett sätt hade jag rätt fria händer att fylla på där. Det gjorde mig nyfiken som skådespelare.
Så på vilket sätt fyllde du ut karaktären?
Jag har försökt jobba så där ultra-inifrån och ut. Och jag kan ta ett exempel: han har väldigt god hand med människor, han är socialt bra på något sätt, med kvinnor och så vidare. Så jag tänkte på det och kom fram till att jag ska inte spela honom som någon Don Juan, jag ska inte stå och visa biceps eller något sådant, utan jag lägger det på att visa att han har en väldigt stark närvaro med den han pratar med och lyssnar bra. Han vet att varje samtal kan ge något som kan utveckla honom eller historien eller ge honom något att skriva om. Den där nyfikenheten, den där lågan har jag försökt hålla uppe.
Framförallt tycker jag att han har åldrats fyrtio år mellan första bildrutan och den sista. Han hamnar ju i ett landskap som han bara har skrivit och kommenterat förut, plötsligt är han mitt uppe i det och håller på att dö. Han förstår att världen runt omkring honom är riktigt ruggig. Det är hans resa tycker jag. Sen är det ju så klart att hans världsbild krockar med Lisbets värld och den högborgerliga värld som Henrik Vanger lever i men han står ju för att han är en vänsterjournalist och kan skratta lite åt sammanhanget.
I boken hoppar Mikael Blomkvist i säng med var och varannan kvinnlig karaktär, i filmen gör han inte det. Varför det?
Vi pratade om att vi skulle filma alla de här samlagen, skulle det bli dansk gladporr över det hela. Det hade blivit en helt annan film, en massa lösa trådar som hade varit tvungna att redas ut och han hade blivit en riktigt osympatisk karaktär faktiskt. Det är en annan sak att läsa om det än att se det. Jag har då försökt i min gestaltning att visa en människa som man lätt kan tycka om, som kvinna till exempel. Till exempel genom att han inte är fåfäng alls. Han har säkert inte kammat sig på tio år.
Noomi Rapace gör en intensiv tolkning av Lisbet Salander, hur var det att jobba med henne under så lång tid?
Det var kul, men vi var ju två olika sidor och vi har ju hållit våra sidor i ett och ett halvt år så nu när vi är färdiga med inspelningen är vi ganska blyga för varandra.
Mikael Blomkvist är ju en klassisk hjälte på många sätt, du får ofta spela hederliga schyssta typer. Känner du aldrig att du vill pröva att spela skurk?
Jag har ju gjort ”Mastermind” till exempel där jag är en massmördare och sen har jag gjort hustrumisshandlare och jag vet inte hur många knarkare och så vidare. Men jag tänker aldrig så. Just nu vill jag göra det här och det är vad jag har gjort.
Nästa film har en annan regissör, Daniel Alfredsson, kommer den att ha ett annat tonfall än ”Män som hatar kvinnor”?
Böckerna skiljer sig ju åt en del. Harrietgåtan är mer poetisk och de två andra är mer actionbetonade och thrillermässiga. Så det är ju en annan ton på grund av det. Sedan är Daniel en extremt bra regissör som har fattat att min karaktär befinner sig i ett annat landskap och visar det.
Skådespelarlistan är minst sagt imponerande, jag tror inte jag kan påminna mig om när en svensk film innehöll så många kända namn in i minsta biroll. Hur kändes det att jobba med en sådan mängd veteraner, var det många starka viljor?
Senaste var väl i ”Fanny och Alexander”. Nu är ju stort sett alla i det här fina skådespelargänget ganska ödmjuka. Det är väl därför de är så bra. Så de starka viljorna har inte direkt varit påstridigt utan det har mer varit att vi tillsammans ska nå någonstan. Så det har varit, inte roligt, men intressant hela tiden. Det har aldrig varit någon som kommit och stylat, det är ju inte den typen av skådespelare. Jag har ju känt mig bortskämd, jag menar jag har jobbat med skådespelareliten dag ut och dag in.
Har du sett filmen själv, vad tyckte du?
Jag har sett den en gång och det var jätteläskigt. Jag tycker att den blev ungefär som det vi ville att den skulle vara. Sen att jag själv låg i fosterställning under mattan och tittade det är en annan sak. Jag måste nog se den två gånger till innan jag kan fatta riktigt.
Du tycker det är plågsamt att se dig själv alltså?
Första gången är det faktiskt bara jobbigt, jag har alltid haft svårt för det. Jag förstår inte varför jag skulle söka scenskolan överhuvudtaget ibland.
Filmen har sålts in till andra länder och kommer bland annat att gå upp stort i Frankrike. Hur känns det att bli internationell filmhjälte?
Jag vet inte hur det kommer att påverka mig men drömmen är ju att många ska se det man gör och nu är det ju så med den här filmen. Då är det väldigt, väldigt roligt. Sedan kanske jag inte åker och semestrar i Frankrike närmsta året. Men själv är jag ju en sådan där frankofil, jag älskar deras filmer. Så att det just är där som den går upp så stort tycker jag är väldigt kul.
Som du ser det, vad är den största skillnaden mellan den här filmen och boken?
Det är nog att vi har lagt tyngden på relationen mellan Lisbet och Mikael som det inte är i boken. I boken finns det ju bihandlingar hela tiden som inte finns med i filmen, men sedan kommer tv-versionen av filmen kommer att vara längre och där blir det mer Erika Berger och Mikael, deras story kommer upp. Och framförallt i bok två och tre, där hamnar hon riktigt i skiten.
Nils Karlén