Recension: ”Assassin’s Creed Shadows” är nästan lika välslipat som ett samurajsvärd

Efter att ha utforskat nästan alla tidsepoker man kan tänka sig, som vikingatiden i ”Assassin’s Creed Valhall” eller piraternas storhetstid i ”Assassin’s Creed IV: Black Flag”, är det äntligen dags för lönnmördarsimulatorn att ta sig till Japan, till en tid då diskreta ninjor och skickliga samurajer härjade.

”Assassin’s Creed Shadows” är på många sätt en utveckling av de senaste årens spel i serien. Det har en öppen värld full av uppgifter att beta av och personer att lönnmörda – men spelet lyckas trots det kännas fräscht på en rad punkter.

Att få växla mellan två karaktärer igen öppnar upp för nya spelstilar och en hel del variation. Det är bara lite märkligt hur länge jag måste spela innan samurajen Yasuke introduceras på allvar…

En fiktiv historielektion

”Assassin’s Creed Shadows” utspelar sig under 1500-talet i regionerna Kyoto, Kobe, Osaka och Iga. Den historiska kejsaren Oda Nobunaga styr landet med järnhand under sin storhetstid och anfaller hänsynslöst alla som inte väljer att följa honom.

Här möter vi den unga ninjan Naoe i den utsatta Iga-provinsen, som i spelets början är under attack av den grymma kejsaren. Det hela slutar i tragedi för henne och byn, vilket får henne att ge sig ut på en hämndresa för att döda Oda och hans närmsta män.

Berättelsen ger mig en förståelse för Naoes resa och motivation, på ett sätt som gör att jag bryr mig om karaktären. Det är helt klart seriens bästa handling på länge, som bjuder på både mörker och värme. Jag gillar framförallt hennes relation till en ung föräldralös pojke hon fattar tycke för tidigt i berättelsen, som är både fin och gripande.

Det känns även som att jag lär mig en hel del om Japans kultur och den specifika tidsepoken det utspelar sig i. Det märks att Ubisoft Quebec har lagt mycket tid på detaljer och att åtminstone en del ska vara historiskt korrekt. Precis som alltid är det en tolkning av den verkliga historien, som blandar in tempelriddare och andra spekulativa inslag. Det finns till och med något i bakgrunden som antyder att det även i spelets universum är ett spel jag spelar och att saker och ting kanske inte riktigt är som de verkar.

Spelet går ibland in på intressanta detaljer i landets kultur. Jag får till exempel delta i en traditionell teceremoni för att komma åt ett mål jag är ute efter att lönnmörda. Jag gillar verkligen att lära mig sånt, så det är alltid välkomna inslag varje gång jag får djupdyka i något sådant.

Men vänta nu? Var är Yasuke då?

Den försenade samurajen

Det är inte bara spelet i sig som har tagit tid på sig, utan även spelets andra protagonist. I marknadsföringen av ”Assassin’s Creed Shadows” har det verkat som att den historiska afrikanska samurajen Yasuke ska spela en minst lika stor roll som Naoe. En stor del av spelet kretsar ändå kring att du kan växla mellan de båda och ta sig an uppdrag på olika sätt.

Grejen är den att det tog mig över 10 timmar innan han introducerades på allvar och jag fick spela som honom. Han får en oerhört kort presentation i början av spelet, men sen var det helt tyst tills han dök upp igen och rätt som det är hänger på ninjans hämndresa.

Det gör å ena sidan att jag får tid att lära känna Naoe som karaktär, men det gör även att Yasuke får spela andrafiolen – åtminstone ett bra tag. Med tiden får jag veta mer om honom och hans bakgrund, men det känns lite för sent. Jag tror faktiskt att många ovetande spelare kommer bli förvånade av det här.

Väder och vind i en vacker värld

”Assassin’s Creed Shadows” är ett väldigt snyggt spel. Varje gång jag blickar ut över ett öppet landskap med ett japanskt slott i bakgrunden, ser träden svaja och höstlöv som blåser i vinden är det helt enkelt svårt att inte bli golvad.

Att världen hoppar mellan de fyra årstiderna är ett smart drag. Det ger variation till miljöerna i form av väder och färgen på naturen. När regnet piskar ner över en lerig slottsgård eller blodet stänker i den vita snön imponerar grafiken rejält. Jag blir dock inte alltid lika bländad av de ibland ganska märkliga ansiktsanimationerna.

Att utforska världen är något av ett mellanting mellan tidigare delar och ”Ghost of Tsushima” från 2020, där allt inte var tydligt markerat på kartan. I ”Shadows” måste du ofta utforska världen själv och lista ut vart ett visst mål finns, då du ibland bara blir hänvisad till en ungefärlig position. Det gör det hela till en mer spännande jakt, samtidigt som det går att få hjälp om man verkligen fastnat. Jag gillar att det går att skräddarsy sin upplevelse, så att man kan avgöra själv hur mycket stöd man vill ha.

Det märks dock ibland att världen är delvis designad kring stigar att följa och berg som är svåra att ta sig över. Det gör att den inte alltid känns överdrivet öppen. Det finns sällan någon anledning att utforska världen som den klumpiga Yasuke heller, då han knappt kan klättra över murar eller hoppa från höga höjder. Spelet utnyttjar ärligt talat inte faktumet att det finns två väldigt olika karaktärer överdrivet bra.

Smyg, lönnmörda eller slåss?

När jag väl får växla mellan Naoe och Yasuke öppnar sig spelet upp på riktigt och jag kan tackla uppdrag på olika sätt. Vill jag smyga in och försöka lönnmörda mig fram till mitt mål som Naoe eller vill jag springa in med en stor katana och hugga huvudet av så många jag kan?

Striderna i ”Assassin’s Creed Shadows” är faktiskt riktigt roliga. Att klättra upp på ett hustak och noggrant kartlägga var alla fiender finns för att sedan sakta men säkert göra sig av med dem i tystnad är lika skoj som att dundra in i en militärbas och slakta folk till höger och vänster. Vissa typer av uppdrag är kanske lite väl styrda i vilken karaktär som är bäst att använda, men för det mesta ger det mest välkommen variation.

Kartan är något nedbantad jämfört med tidigare spel och jag känner sällan aldrig att det finns för mycket att göra eller att jag måste göra allt. Det är trevligt att gå upp på en hög plats, få några frågetecken på kartan för att sedan beta av dem. Det är helt klart roligare att upptäcka en banditby istället för att direkt se den och massa andra uppgifter som en ikon på kartan.

Att ”Assassin’s Creed” har blivit rollspel de senaste åren är jag dock fortfarande inte helt såld på. Det är kul att låsa upp nya förmågor och hitta ny utrustning, men det blir rätt mycket pill i menyer. Dessutom blir man ibland ”låst” att komma vidare. Det finns nämligen en rekommenderad nivå du ska vara på för att klara ett uppdrag eller ha någon chans på en fiende. Det är inte alltid tydligt heller, vilket skapar en del frustrerande situationer där det visar sig i sista stund att jag inte borde vara där jag är ännu.

Ett steg i rätt riktning för ”Assassin’s Creed”-serien

Jag kan lugnt säga att jag haft och kommer fortsätta ha väldigt kul med ”Assassin’s Creed Shadows”. Det är snyggt, roligt att spela och har en lagom balans mellan huvud- och sidouppdrag. Kartan och alla mål man ska lönnmörda kan kännas överväldigande ibland och spelet är i längsta laget trots att det är kortare än till exempel ”Valhalla” (glöm inte att det tog 10 timmar att träffa Yasuke).

Framförallt så gillar jag att befinna mig i världen som Ubisoft Quebec har målat upp och berättelsen som jag får följa med på. Jag vill veta mer om de båda hjältarnas historia och vad de ondsinta tempelriddarna egentligen har att göra i Japan.

Är du sugen på att spela som ninja eller samuraj? Köp. Tyckte du om ”Assassin’s Creed Valhalla” men tyckte att det var för långt och proppat med för mycket att göra? Köp. Vill du helt enkelt spela ett riktigt bra spel. Köp ”Assassin’s Creed Shadows”.

Genre: Äventyr, rollspel
Plattform: PS5, Xbox Series X/S, PC
Utvecklare: Ubisoft Quebec
Utgivare: Ubisoft
Släpps: 20 mars