”Russell Crowe är en av världens bästa”

INTERVJU Ridley Scott behöver ingen närmare presentation efter att ha gjort klassiska filmer som ”Alien”, ”Blade Runner” och ”Gladiator” plus mycket annat. Med ”Body of Lies” blir det fjärde gången Scott samarbetar med australiensaren Russell Crowe, men däremot blir det första gången han jobbar med Leonardo DiCaprio. Deras uppdrag i filmen är att fånga in en svårfångad terrorist, där Crowe vägleder DiCaprio från den trygga förorten.

Du har jobbat med Russell Crowe några gånger nu, men nu är det första gången du jobbar med Leonardo DiCaprio. Har du alltid sett honom som Roger Ferris?

Leo är väldigt allround och han kan antingen göra en fysisk roll eller en komisk roll. Han är elegant, smart och faktiskt riktigt rolig att jobba med. Så allt har bara fungerat bra.

Hur föreställde du dig Ferris och hur förändras han i filmen?

Alla människor som har det jobbet och är lättstött måste använda sig av metodik för att kunna vara effektiv. Metodiken är dessutom väldigt våldsam. Så i början av filmen har man en karaktär som gör en stor omvärdering över vad han håller på med och varför han gör det och det är metoderna han lägger till sig med.

När insåg du att Russell Crowe skulle passa som Ed Hoffman?

När jag rollbesatte filmen slog det mig att Russell Crowe var Ed Hoffman. Självklart fanns det fler alternativ, men det här är fjärde gången vi samarbetar och då blir allt mycket enklare. Jag slipper att jobba med ”Joe Socks” och istället frågar jag en av världens bästa skådespelare att göra rollen. Om han kan tänka sig att göra det så blir jag nöjd.

Hur formade Crowe sin rolltolkning av Hoffman i filmen?

Han frågade mig för många år sedan vad han skulle tjäna på det. Jag svarade att det kommer att bli roligt. Att ha roligt är viktigt förklarade jag för Russell. Han frågade också hur han skulle gestalta rollen och jag svarade att det ska vara en familjefar som gör mer än typiskt hushållsjobb och kan vara extremt huslig. Antagligen har han sömnproblem och kanske överviktig. Han frågade direkt vad jag menade med överviktig. Skådespelare älskar att agera, klä upp sig, förändra rösten och ändra hela deras personlighet. Det är deras utmaning. När man sedan säger att de ska gå hem och fundera på det och kanske komma tillbaka med något helt annat, då har man retat deras aptit.

Det finns inga skuldkänslor.

Det blir en intressant kombination med Ed Hoffman som sysslar med farliga spionoperationer när han är hemma med barnen.

Jag gjorde det mer för att ta reda på vad folk runtom i världen sysslar med. Världen förändras mer och mer hela tiden. Men eftersom han har blivit en sådan politiskt korrekt amerikan är det underhållande att en chef för en sådan här operation lämnar sina barn i skolan. Jag tyckte bara att det var en kul grej för den här mannen att göra. Han kan arbeta var som helst och jag tror inte det beror på att han älskar sina barn. Han säger till exempel att han måste ta ungarna till ”Lejonkungen” och att man aldrig någonsin ska skaffa ungar. Jag tyckte att han var en riktigt ful fisk, men han är samtidigt kul. Vi försökte att göra honom så elak som möjligt utan att se honom som en gangster. Han är bara en man utan samvete som måste göra det han gör. Det finns inga skuldkänslor.

I filmen ser vi Roger Ferris som försöker göra sitt jobb i väldigt farliga situationer på fältet medan Ed Hoffman vägleder honom från förorten. Hur var kontrasten mellan de världarna?

Jag tog bort Ed Hoffman från de vanliga CIA-kontoren och även alla stora TV-skärmar, smarta folk som springer omkring med mappar och sådana grejer. Jag såg Ferris som en enmansarmé på marken – och Hoffman har antagligen fler enmansarméer i bakfickan och det låter mer effektivt för mig. Varje människa har sin egen lilla chef någonstans.

Hur hittade du skådespelerskan Golshifteh Farahani som spelar Aisha, Leonardos kärleksintresse i filmen?

Hon är en iransk skådespelerska som jag ser som kanske inte den allra viktigaste iransk skådespelerskan, men i alla fall en av de viktigaste. Det görs många filmer i Iran – 135 filmer per år, men de har tyvärr ingen marknad. Det finns inga biografer och allt som produceras går direkt till video. Jag såg hennes filmer och på grund av dem fick hon en roll. Hon har den här speciella energin. Jag träffade henne och insåg att hon var unik. Kameran älskar verkligen henne.

Jag såg Ferris som en enmansarmé.

Hur gjorde du för att få till stilen du var ute efter för den här filmen?

Jag känner till Marocko mycket väl. Det är faktiskt fjärde gången jag har filmat här – ”Black Hawk Down”, jag gjorde mittdelen av ”Gladiator” i Rabat. Sedan filmade jag ”Kingdom of Heaven” i Ouarzazate. Jag visste att vissa områden i Marocko, Casablanca och Rabat lätt skulle kunna fungera. Jag kan till och med komma ihåg gator som jag aldrig har använt förut och tyckte att vi skulle pröva där. Vi filmade på en gata som vi använde i ”Black Hawk Down”. Rabat är en väldigt användbar plats med olika arkitekturer och stilar som är helt fantastiskt. Och jag känner till varje skrymsle i de här kvarteren.

Hur utmanande var det att iscensätta alla stunts och explosioner på dessa platser?

Det var inga som helst problem. Det är vad vi pysslar med. Jag använder alltid Neil Corbould och hans bröder. Den här gången jobbade jag med Paul Corbould. Vi känner oss alltid säkra faktiskt. Vi är väldigt begränsade och vi lämnar ett fint spår bakom oss. Vi städar alltid upp efter oss och de gillar verkligen när vi kommer hit. Jag har blivit bekant med kungliga familjen numera, så de är alltid nyfikna på vad jag ska göra härnäst härnere. Vi får mycket hjälp av dem.

Hur skapade du bilderna som kommer från ögat i skyn från Predatorns flygfordon?

Det är faktiskt taget med en HD kamera från en helikopter på 3000 meters höjd. Använder man en HD kamera och filmar rakt nedåt så blir det resultatet. Jag gillar idén med att det känns som att en karaktär alltid finns där. Jag tror inte vi fuskade något med Predatorn. De kan bokstavligen höra växelpengarna i din ficka. Om man är i en cell kan de höra allt man gör. De kan faktiskt höra din röst och din andedräkt. De rör sig inte fort fram, men de stryker omkring. De samlar in all data och information i Virginia. Dessa Predators kan vara allt ifrån 3 meter långa till närapå storleken av ett flygplan och är helt obemannade. De som är stora som flygplan är dessutom utrustade med raketer.

Kan du berätta lite om några av dina viktiga medarbetare som produktionsdesignern Arthur Max och chefsfotografen Alexander Witt?

Alex har filmat second unit för mig sedan ”Thelma and Louise” och varje gång en film närmar sig, frågar han alltid: ”Den här gången?”. Han gjorde ett fantastiskt jobb. Helt plötsligt var min regissör för second unit helt på egen hand. Och med honom finns även hans team och hans tekniker. Arthur Max har jag jobbat med sedan ”Gladiator”, antagligen ännu tidigare med reklamfilmer och sådana saker.

Hur ser redigeringsprocessen ut med Pietro Scalia? Börjar ni efter inspelningen eller redigerar ni även under inspelningen?

Nej, jag börjar med det på en gång. Jag kan göra flera filmer samtidigt som jag överlappar med varandra. Vi redigerar under tiden som vi spelar in och då kan vi se vad vi har och hur det blir efter redigeringen och så. När inspelningen är klar befinner vi oss ungefär tre veckor från en director’s cut.

Ljudeffekter och musik har också en viktig betydelse i dina filmer. Hur integrerade du dessa delar i den här filmen?

Det är olika från fall till fall. När man återigen får jobba med Per Hallberg och hans team kan det inte bli bättre. Jag har jobbat med dem sedan ”Gladiator”. Ljudeffekter är så mycket mer än bara dörrhandtag och fotsteg. Det fanns bokstavligen tusentals ljud som var redo att bli något. Jag tror också att musiken är den slutliga dialogen, så jag spelar alltid in med den musiken i åtanke. Det här är ännu en film jag gör med Marc Streitenfeld. Marcs första film med mig var ”A Good Year” och efter det gjorde han ”American Gangster”. Han har en väldigt originell vinkling på saker och ting och jag vill gärna ha något nytt. Det är ganska subtilt.