Aaron Paul är mest känd som meth-kokande ynglingen Jesse Pinkman i ”Breaking Bad” och är nog för de flesta fortfarande synonym med rollkaraktären. Så fort han dyker upp i rutan är det alltid någon i din omgivning som kompulsmässigt måste ropa åt honom: ”Jesse! We need to cook!” eller härma hans catch-frase ”Yo! Bitch!”.
Sedan dagarna i den ångande husbilen med Walter White har Aaron Paul synts en del på bioduken i ”Need for Speed” och ”Exodus: Gods and Kings”, men inte på den lilla skärmen. Förrän nu. Aaron Paul har huvudrollen som Eddie i HBOs nya ”The Path” och här följer en redogörelse av mina tankar efter att ha sett de första två avsnitten. Spoiler-fritt!
Skriver varken på näsan eller pekar finger
Den nya serien handlar om en scientologliknande rörelse som vill utrota allt lidande i världen genom att börja med grannen. Då scientologerna ihop med andra religiösa rörelser ofta svartmålas i media, ska ”The Path” ha beröm för att den så ärligt som möjligt försöker gestalta hur familjelivet i en sådan tillvaro kan se ut, utan att peka finger.
Premissen målar upp stor potential
Serien öppnar med att en tornado har förstört staden och folk är i nöd. Innan den statliga räddningstjänsten har hunnit få tummen ur, är The Path-rörelsen redan på plats och räddar liv – och värvar en och annan ny medlem i farten. En av dessa är en utsatt, ung kvinna som började säljas av sin far redan i 11-årsåldern och huruvida vi ska tycka synd om henne för att hon också ”dras in” i vad som av många skulle betecknas lite negativt som en ”sekt”, eller om vi ska känna att religion är bra som kan ge folk hopp, lämnas åt tittaren. Det ska bli intressant att se om serien fortsätter att ge utrymme för eget ställningstagande i den frågan.
Vi får följa Aaron Paul som Eddie och Michelle Monaghans (”True Detective”) Sarah som ett gift par inuti rörelsens avskilda kåkstad. Sarah har fötts in i rörelsen och vet inget annat, Eddie har anslutit sig senare. Tillsammans har de en son i gymnasieåldern och familjelivet har löpt på bra – tills nu, när Eddie har börjat tvivla på sin tro. Helst av allt önskar han att han bara kunde tro helhjärtat, men måste nu välja om han vill leva inuti rörelsen som hemligt icke-troende med sin älskade familj, eller om han ska vara ärlig mot sig själv och lämna sekten, med vetskapen att han aldrig kan träffa dem igen. Det uppdagas också anledningar för honom att misstänka att en flykt kan kosta honom livet…
En vuxnare Jesse Pinkman
Det finns potential för den här seriens premiss att på riktigt ta fart och engagera, men efter att ha sett de första två avsnitten är intrycket tyvärr ganska mediokert. Tempot är långsamt och det tar alldeles för lång tid för nya plotpoints att äga rum. Relationen mellan Eddie och Sarah känns spyfärdigt plastig och typiskt ”amerikansk och välpolerad”, vilket förstör upplevelsen för mig. Om man dock ser till skådespelarnas insatser separat, är inlevelsen bra. Aaron Paul känns klart mer vuxen i den här rollen som familjefar, men lyckas precis som i ”Breaking Bad” panikartat gråta på kommando i var och varannan scen, vilket känns som ett kärt återseende.
Flera snygga sekvenser
Det som jag ändå vill hylla serien för mest är dess estetik. Introt är uppbyggt av vad som liknar en färgsprakande, rörlig oljemålning. Ovanpå det får vi stundvis intressant foto, som när kameran oavbrutet roterar 360 grader i fem minuter medan Eddie och hans mentor syns i bild lager på lager i slutet av det andra avsnittet. Jag avslöjar inte vad som händer, men det estetiska valet förstärker verkligen poängen med scenen.
Värd att se?
Jag tycker absolut att den är värd att ge en chans. Förhoppningsvis är detta bara en av de serier som man måste ge mycket tålamod innan den når sin potential. Jag ser helst att Sarah försvinner ur bilden, men det lär hon knappast göra, som Eddies fru i dramat. De första två avsnitten lägger grunden för framtida konflikter, så det finns hopp om ett bättre betyg än ”mediokert” efter säsongsavslutet.
Är du intresserad av ”The Path”?
