Den Oxford-födde, brittiske skådespelaren Theo James har fått ett sent genombrott i filmindustrin som 30-åring genom sin roll som Tobias ”Four” Eaton i ”Divergent”-serien. Men till skillnad mot sin motspelare, Shailene Woodley som har skådespelat sen 5-årsåldern, har Theo bara arbetat som skådespelare i sen 25-årsåldern och verkar behålla en viss distans till den jätteindustri han nyligen blivit en del av.
MovieZines Jakob Åsell möter en klädsamt dryg charmör inför galapremiären av ”Insurgent” i Köpenhamn, en skådespelare som är tacksam för all framgång och uppmärksamhet, men samtidigt verkar ta ”Divergent”-serien på betydligt mindre allvar än de fanatiska fansen som avgudar honom.
Stiligt klädd i skjorta och kavaj sörplar Theo James på en kopp kaffe och pratar om hur löjligt dyra kristallkronorna på klassiska Hotel d’Angleterre där vi sitter, ska ha varit. Lätt uttråkad efter att i veckor ha svarat på samma frågor tusen gånger tar han varje chans att retas med de kvinnliga reportrarna vid bordet och när han får frågan om vilken ”Faction” han själv hade tillhört i ”Divergent”-världen mullrar han förföriskt: ”Gryffindor… Nej, Divergent – för att jag omöjligt kan definieras på ett vis…” till de fnittriga reportrarnas förtjusning. ”Vill ni se den?” fyller han i, och förtydligar med brittisk artighet att han givetvis syftar på sin Faction-tatuering och inte sin penis.
Vad är höjdpunkten av din karriär så här långt?
– Den här stunden just nu… nej jag skojar. Jag känner mig ganska ny i allt det här, om jag ska vara ärlig. Jag började 2010, så jag har inte hållit på så länge. Givetvis har denna franchise öppnat en del dörrar som varit stängda tidigare. Men man får vara lite försiktig med hur man definierar sig själv karriärsmässigt genom de roller man tar. Det mesta har dock varit positivt för mig, över lag.
Ni hade en ny regissör i uppföljaren ”Insurgent”, hur påverkade det ditt arbete?
– Det var ganska annorlunda om jag ska vara ärlig, men bra. Det blir en annan energi på set och man måste börja om på ruta ett för att lära känna och komma nära en ny regissör. Han hade en väldigt tydlig bild av vad han ville göra och lyckades vidga filmens omfång till något mycket större än ”Divergent”. Robert (Schwentke, reds. anm.) var väldigt fokuserad på att göra filmen så ”vuxen” som möjligt inom de ramar som manuset tillät, samt på att ta risker där det var möjligt.
Hur var det att ha Naomi Watts som mamma?
– Bra! Jag har beundrat henne sen jag studerade på universitetet, innan jag började skådespela, då jag såg henne i ”Mulholland Drive”. Jag brukar skämta och säga att hon i verkliga livet hade varit åtta år gammal när hon fick mig och mina vänner brukar säga att hon ser ut att kunna vara min syster. Bakom hennes ögon har hon en liknande kraft i sig som den Kate Winslet besitter, men skillnaden är att hennes natur är mer vän och skör. Hon har en mjuk röst och en vackert bräcklig framtoning, vilket kontrasteras väldigt fint mot någon som riskerar att bli en tyrann eller despot, som hennes karaktär i filmen.
Även om ”Divergent”, ”Maze Runner” och ”Hunger Games” är olika filmer så delar de några gemensamma teman. De kretsar kring unga vuxna, styrda av hårda regler i imaginära, strikt kontrollerande framtidssamhällen där det råder stor orättvisa och där de tvingas kämpa för vad som är rätt och riktigt. Vad är dina tankar kring varför denna sortens historier är så populära just nu och varför de har resonans hos en yngre biopublik idag?
– Det enkla svaret är väll att man tar genren fantasy och kombinerar med en miljö som går att relatera till, eftersom att det är vår egen värld – 200 år in i framtiden. Du höjer insatserna och fantiserar fram en värld där dessa karaktärer kan interagera, så har du något intressant.
– I ett lite bredare perspektiv så har dystopi-konceptet varit aktuellt ända sen ”1984” och ”Blade Runner”, men som du säger håller de nu på att bli en del av unga människors undermedvetna retorik. Jag tror att det har en del att göra med den föränderliga värld vi lever i och de frågor som våra mor- och farföräldrar aldrig någonsin funderade på eller för den delen, funderade på att göra någonting åt. Frågor om klimatförändringar, befolkningsökningen, begränsade naturresurser eller hur vår planet kommer se ut i framtiden. Det kanske känns som en pompös sak att säga, men jag tror att det är sant. Jag tror att unga människor, även om de inte tänker aktivt på det, har den här sortens funderingar om resurser och klimatet som en del av deras liv och deras framtid. Därför finns ett intresse för historier om framtiden och vad som kommer att hända med dem och deras barn eller barnbarn.
Kan du se delar av dig själv i Four?
– Det är en del i det du gör, när du läser ett manus och funderar kring vilka delar av din karaktär du kan identifiera dig med, och vilka delar du kanske inte kan identifiera dig med, men finner intressanta. Han är en tankfull person, vilket jag nog hoppas att även jag är. Han har en tendens att ta ett steg tillbaka från en grupp och försvinna lite grann, vilket jag nog också gör. Han är otålig och tänker att folk runtomkring honom alltid borde vara på hans nivå, ett problem jag nog delar. Han kan vara lite butter och aggressiv.. Samma här.
Kan du berätta något om ”Underworld: Next Generation”? Sist hade du två svenska regissörer, Måns och Björn, hade du velat jobba med dem igen?
– De håller på att utveckla något stort med ”Underworld” som jag inte är helt säker på att jag kommer ha tid med mellan mina andra projekt. ”Divergent”-filmerna tar upp runt ett halvår varje år, plus en månad av press och intervjuer vilket inte lämnar så värst mycket tid över till annat. Jag gillar verkligen Måns och Björn, det är synd att jag har inte träffat dem på väldigt länge. Det vore kul att höra ifrån dem!
”Insurgent” har svensk biopremiär den 20:e mars.
