”Seinfeld” sändes 1989-1998 och rundade av med ett briljant sista avsnitt där Jerry, Elaine och George får smaka på sin egen medicin. De tvingas möta sina egna demoner i en rättegång efter att ha struntat i att hjälpa en person som rånas på gatan. Det är en meta-återblick i en serie som saknat skrupler, ens när det kommer till dödsfall.
”Seinfeld” gjorde Jerry Seinfeld till mångmiljonär, då han gick in som producent de sista säsongerna och han cashar fortfarande in på repriserna av ”världens bästa TV-serie”, som den kallats och gör än i dag, åtminstone av Writer’s Guild of America som 2013 placerade den som nummer två på listan, strax efter ”Sopranos”. Inte illa pinkat för en serie som säger sig handla om ingenting.
”Seinfeld” förändrade amerikansk sitcom när man lanserade komikern Jerry Seinfeld för TV-tittarna; en självupptagen och lättsam neurotiker mitt i New York som omger sig av ännu större neurotiker, bästa vännen George Costanza (Jason Alexander) och ex-flickvännen Elaine Benes (Julia Louis-Dreyfus). Borta var kärnfamiljen, istället fick man följa ett vuxet kompisgäng, ett fenomen som ”Vänner” kom att utveckla fem år senare. En klick människor som lever som dagssländor, omåttligt intresserade av sitt eget, lilla utkikshål mot världen. Inget är för litet för att plockas isär, ingen känsla för ringa för att ta på blodigaste allvar.
Pilotavsnittet sammanfattar serien ganska bra då Jerry försöker ta reda på om en ny, kvinnlig bekantskap har ett romantiskt intresse för honom eller ej. George tror inte att hon är intresserad och när Jerry undrar hur han kan vara så säker utbrister George i ett klassiskt citat: ”Coz it’s signals, Jerry, it’s signals!” Jerry och George lyckas aldrig tyda signalerna, men det är i jakten på svar som seriens styrka ligger. Varje avsnitt inleds med standup av i samma lättviktklass som seriens manus, navelskådande med en twist. Tack vare att den ofta är sexistisk och homogen faller det många i smaken: ”Seinfeld” är en av få serier som både jag och mina föräldrar gillar. Men egentligen består ”Seinfeld” av det vanliga; relationer, sex, arbete och familj. Skillnaden är målet med berättelsen. Här går det inte ut på att ta sig från punkt A till B, utan om att undersöka punkt A för evigt. En repetition av mänskliga brister, där vi intet nytt lär.
Det som ger serien nerv är samtidigt dess problem: oförmågan att gå på djupet. Ingen har väl hittat så många ytliga fel på sina romantiska intressen som Jerry (för stora händer, för låg röst, för petig i maten), eller Elaine för den delen, och vem sörjde när Georges fästmö dog? Vi skrattade åt det. Frånvaron av sentimentalitet och politisk korrekthet är kanske varför serien fortfarande betraktas som listvärdig i en tid när TV svämmar över av människors ”riktiga” känslor och kletiga bekännelser. ”Seinfeld” erbjuder en befriande distans till alltihop. Men är det tidernas näst bästa tv-serie? Den är något daterad, framför allt när det kommer till kvinnors representation, men levererade trots allt hela vägen in i nionde säsongen. Så för att använda ett av Elaines uttryck, måste den ändå räknas som ”sponge worthy”. Det vill säga, värd sin vikt i p-kuddar.