Absurd, skruvad och ljuvligt mörk familjesaga

Trots arbetslöshet och fattigdom lyckas Ki-taek och hans familj hålla humöret uppe. Mamma, pappa och två snart vuxna barn trängs i en sliten källare i en nedpissad gränd, och letar ständigt småjobb och gratis wifi. Familjen har inte mycket, men de har en skön sammanhållning, hjärtlig jargong och ambitioner för ett bättre liv.

När sonen Ki-woo får tips om ett jobb hos en rik familj, öppnar sig möjligheterna till en extra inkomst. Med ett förfalskat universitets-diplom får han anställning som engelskalärare åt familjen Parks tonårsdotter. I den lyxiga villan bor också en affärsman, hans hemmafru, en tyst grabb som mest uttrycker sig via teckningar, och hushållerskan som håller ordning och reda på alla.

Ki-woo fångar snart chansen att ordna ett jobb för sin syster, Ki-jung, som pojkens ”konstterapeut”. Han tipsar fru Park om ”en begåvad bekant”, som ”antagligen är jätteupptagen”, men han ska göra sitt bästa för att ordna ett möte. På falska meriter och med påhittade namn har snart båda syskonen lurat till sig anställning hos den förmögna familjen.

Hur länge kan de hålla upp lögnerna, och hur långt kan charaden dras? Detta är bara inledningen på ett skruvat scenario som Bong Joon-ho (”Snowpiercer”, ”Okja”) så mästerligt har regisserat. Här finns DNA av såväl Sune-familjen som den absurda grekiska ”Dogtooth” (2009) från Yorgos Lanthimos. Samtidigt som ”Parasite” känns helt och hållet originell, aldrig förutsägbar, och omöjligt att sätta i ett enda genrefack.

Komedi och tragedi går hand i hand genom Bongs snåriga korridorer, och man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn. ”Parasite” är en film som man upplever bäst utan att veta något på förhand. Det är en underhållande historia som tidigt fångar mig med sin härliga humor, och sedan bara skruvar åt greppet allt starkare ju längre filmen går.

Inte helt otippat talar regissören också om klyftorna mellan de som har pengar och de som har inget. Man kan se filmen som en kommentar på ett samhälle där de fattiga tar till desperata åtgärder för att klättra ur sin misär, och där de rika blundar för vad som händer i omvärlden. Bong Joon-ho har gjort en av årets bästa filmer, och jag älskar varenda sekund!