”Uppsalakidnappningen” var ett av de mest omskrivna brottsfallen i Sverige när det begav sig, och tveklöst det mest bisarra.
Det var julhelgen 2011 som två till synes välartade studenter, i medicin respektive psykologi, gjorde verklighet av sina planer att kidnappa en tjugofemårig skolkamrat i syfte att utpressa hans förmögna familj på miljonsummor. Med hjälp av en köttfärspaj spetsad med sömnmedel förde de två studenterna (tillika kärleksparet) sitt offer till en ensligt belägen stuga som man hade hyrt för ändamålet. Kvinnan flyttade temporärt hem till sin mamma medan den manlige läkarstudenten – som av allt att döma var den drivande parten – tillsammans med en tredje kumpan höll juridikstudenten fången under flera dagar.
Allting sprack ganska omgående och trion dömdes till långvariga fängelsestraff, men den psykologiska skadan var gjord. Den kidnappade frös och svalt och hade det eländigt på alla tänkbara vis under sin tid i fångenskap.
Företaget var så taskigt planerat och omständigheterna så iögonfallande att upplösningen på fallet fick enorm uppmärksamhet både i gammelmedia och på nätet. Verkligheten tycktes definitivt vara märkligare än dikten, och det är rimligt att ställa sig frågan varför en filmatisering av händelserna har låtit vänta på sig så här pass länge.
Regissören och manusförfattaren Anders Skog har i intervjuer sagt att hans film är autentisk till ungefär sextio procent – således får vi under förtexterna veta att ”Uppsalakidnappningen” är ”inspirerad” av det verkliga brottsfallet. De verkliga aktörerna har inte varit inblandade i produktionen överhuvudtaget. I linje med det beslutet har Skog valt att fokusera så lite som möjligt på kidnappningsoffret, på det att denne inte ska tillskrivas känslor han kanske inte hade. Det må vara hövligt, men i en film som handlar om ett kidnappningsdrama fungerar det illa med en så pass anonym ”huvudperson”. Det är uppenbart att perspektivet inte är offrets, men det hade definitivt inte skadat med större möjligheter att empatisera med honom.
Snarare är ”Uppsalakidnappningen” en psykologisk studie av en särskild sorts narcissistisk personlighetstyp. Läkarstudentens speakerröst guidar oss igenom operationens olika faser, och att avsändaren är djupt störd råder det inga som helst tvivel om. Här får man förmoda att många av citaten är hämtade direkt från förundersökningar och förhör. Josef Esfarander (som han heter i filmen) redogör för sina intellektuella strategier och sin egen förträfflighet med en övertygelse som är så stark att många av hans uttalanden låter rent parodiska. Den är en verklighetsfrämmande världsbild där både ”lammet”, det vill säga kidnappningsoffret, och de två andra förövarna kan manipuleras precis dit Josef vill. Människosynen är skrämmande mekanisk, självbilden abnormt uppblåst. Han upprepar gång på gång att han är inte är en idiot, samt att nyckeln till all framgång, oavsett sammanhang, stavas planering. Själv tycker sig Josef excellera i denna gren, en uppfattning som skär sig rätt brutalt mot hur upplägget faktiskt orkestrerades. Tragikomiskt, absolut. Trovärdigt? Förmodligen. Dessvärre.
I sin slutgiltiga version i rättssalen hävdade verklighetens Josef att kidnappningen hade utförts på egen begäran av offret, och att han själv hade agerat i egenskap av ”PR-agent”. Det försvaret föll inte väl ut. ”Uppsalakidnappningen” skildrar individer som är för tokiga för att vara påhittade, samtidigt som de är för osannolika för att uppfattas realistiskt. Sådana här människor finns – men vill man få syn på dem på riktigt så rekommenderas en genomlyssning av radiodokumentären om dramat.