Ett kärleksbrev (med vissa brister) till Star Wars

Disney+ har haft blandat resultat med sina Star Wars-serier, några har varit utmärkta, andra minst ojämna. Så det är ett sant nöje att kunna säga att ”Ahsoka” hör till de framgångsrika serierna.

Vi befinner oss ett par år efter ”Jedins återkomst”. Kejsaren är död, Imperiet har fallit. Allt är finemang. Men några av rebellerna – specifikt de från den animerade serien ”Star Wars: Rebels” som utgör större delen av ensemblen – är inte så övertygade. Vilket de gör rätt i, mörka krafter rör sig i skymundan, krafter som är fortsatt lojala till det fallna Imperiet.

Ahsoka (spelad av Rosario Dawson i en briljant rollsättning) tillkännagav redan när hon gästspelade i ”The Mandalorian” för ett par år sedan att hon letade efter den blå Storadmiral Thrawn, en av hennes största antagonister från de animerade serien. Thrawn är en oerhört intelligent, hänsynslös strateg, vars underordnade är obrottsligt lojala inte på grund av rädsla så mycket som beundran. Det är lite olyckligt att denna, en av Star Wars mest omtyckta skurkar, får lite dålig uppbyggnad. Den som inte är bekant med honom sen innan kan omöjligt känna samma spänning.

Serien skapades och skrevs av Dave Filoni, som är en av de största krafterna som gjort Star Wars tv-serier till vad de är. Han började med att arbeta på de animerade serierna (där han bland annat hittade på Ahsoka, så den här serien var ett passionsprojekt), och skapade ”The Mandalorian”. Han skriver och överser mest, men har även regisserat några avsnitt av de olika serierna.

Filoni har en sån otrolig kunskap om och kärlek till Star Wars att det är rörande. När han får till det är han verkligen briljant. Men en brist han haft sen han började göra live action-serier är att han verkar ha uppfattningen att alla Star Wars-fans även sett de väldigt långa animerade serierna. Det gör tyvärr att de som inte gjort det går miste om saker. Blinkningar är en sak, men i ”Ahsoka” gäller det förutom huvudantagonisten även relationer, och viktiga händelseförlopp som inte fördjupas eller förklaras på ett tillfredsställande sätt.

Det finns nämligen en till anledning att hitta Thrawn förutom att tillintetgöra honom, han försvann samtidigt som en av ”Rebels” huvudkaraktärer, Ezra. Ahsokas lärling mandalorien Sabine är fast besluten att ta reda på vad som hände honom, och är villig att fatta en rad ogenomtänkta beslut för att få reda på det. Här är en av de största missarna för de som inte sett serierna; dels porträtteras inte djupet i deras relation, men något som saknas som inte har med det att göra är Sabines trauma. Förutom att gå djupare i det hemska i att förlora sin vän och inte ens veta vad som hänt, saknas en scen då någon blir riktigt frustrerad och ber Sabine släppa det och acceptera att Ezra förmodligen är död.

Det är svårt för mig som har sett serierna att avgöra hur de som inte sett dem känner, men jag tror och hoppas att att serien är tillräckligt bra för att bygga över eventuell förvirring, eller brist på djup.

Disney-serierna har i huvudsak fokuserat på mer jordnära karaktärer, som inte har Kraften, som står en bra bit bort från de större berättelser vi sett i filmerna (även om det efter ett tag flätas ihop). Så det är rolig att se dem luta sig in i rymdmagin (hur allas svarta ögonskugga sitter som berget i flera dagar förblir dock en hemlighet).

Det erbjuds även snygg action, mycket intima närstrider. Det blir även en hel del underhållande flygande, det näst sista avsnittet bjuder även på en fantastisk, pulshöjande rymdstrid. Det finns utmärkta antagonister, jag gillade varenda en, men jag vill särskilt lyfta fram Baylan, spelad av Roy Stevenson som olyckligtvis dog innan seriens premiär. Han är en sån enorm närvaro att man inte kan slita blicken från honom även när han bara står i ett hörn.

Det blir också en väldigt cool cameo, som kändes som mer än bara fan service, dessutom på en av de mest intressanta platserna från de animerade serierna som fått en enorm visuell uppdatering. Det är roligt att som någon som uppskattar serierna (på det stora hela) se saker översättas till live action med Disney-budgeten i ryggen, att se de stora rymdvalarna Purrgil tog andan ur mig.

En av styrkorna i ”The Mandalorian” var hur bra den fungerade som serie man såg varje vecka, en episodiskt upplagd berättelse full av bra cliffhangers. Ett avsnitt i veckan är definitivt inte det bästa sättet att se ”Ahsoka”. Den börjar ganska långsamt, men det är intressant uppbyggnad som bygger till något större. Eventuellt inte så kittlande om man ser en gång i veckan, men det kommer göra ”Ahsoka” perfekt att se i ett svep.

Det är alltid lätt för stora franschise att bli förutsägbara, och ”Ahsoka” är knappast avant garde, men det finns definitivt saker du inte kan förutse – sista avsnittet är magiskt på mer än ett sätt. Stundtals lite omedvetet camp kanske, men jag älskade det.

”Ahsoka” är ett kärleksbrev till Star Wars, serien har en magisk atmosfär som är svår att värja sig emot. Den tar sin tid i början utan att tråka ut, är snygg, spännande och bygger ut Star Wars-världen. Den har sina brister, men styrkorna är betydligt fler.

Det är upplagt för en andra säsong med flertalet cliffhangers – varav en bokstavligt talat fick mig att hoppa upp ur soffan av spänning. En andra säsong har inte tillkännagivits men känns oundvikligt, och jag väntar otåligt. Och avlider om de får för sig att ställa in den nu.