Eisenberg glänser i höstens mest genreambivalenta

Phoebe (Kristen Stewart) och Mike (Jesse Eisenberg) har hållit ihop i ett bra tag och Mike känner nu att det börjar bli dags att fria till flickvännen – han väntar bara på rätt tillfälle. Tanken är att åka iväg på semester till Hawaii men på grund av Mikes återkommande panikattacker missar de flyget och blir kvar i den lilla småstaden i West Virginia. 

Allt rullar på som vanligt. I långt ovårdat hår och flanellskjorta röker Mike gräs och fördriver tiden på snabbköket där han jobbar med att skissa på en tecknad serie om en schimpans som han kallar Apollo Ape när oförklarliga saker börjar ske. På CIA:s huvudkontor har man beslutat att skicka ut agenter för att tillintetgöra Mike som utan att veta om det tidigare varit en del av ett experiment utfärdat av regeringen under namnet “operation Ultra” och när flera hitmen kommer efter honom börjar han instinkt att döda vilket leder till starten på ett blodbad. Tv-kanalerna sprider lögner om att en smittsam epidemi spridit sig till staden och kort därefter är alla utvägar därifrån blockerade. 

Att jag skulle få se kombinationen Kristen Stewart och Jesse Eisenberg sparka röv i en actionkomedi hade jag nog inte trott in a million years men dessa två udda fåglar fungerar otroligt bra med varandra. Det vet vi redan sedan “Adventureland” men den här gången återförenas de i vad som kan beskrivas som en syrligare uppsättning. 

Jesse Eisenberg är hela behållningen i filmen och bidrar infusion och visar prov på flexibilitet som skådespelare men särskilt roligt blir de däremot aldrig och de många våldsamma sekvenserna känns som en enda långtråkig dragkamp. Jag får inte riktigt möjligheten att skratta överhuvudtaget utan ger i bästa fall ifrån mig ett sympatifniss. Det här är mer romantiskt dravel, bortsett från inslag av splatter, än stonerkomedi som filmen felaktigt marknadsförts som och i förhållande till exempelvis “Pineapple Express” luktar det relativt lite ganja om “American Ultra”.

Den första halvtimmen är förvirrande, som en feberdröm, men skapar spänning som ändå gör mig intresserad av att se vart historien kommer att ta vägen. Manusförfattaren har fått till ett smart slut och bygger upp en bisarr verkligenhet för att sedan sticka håll på den. “American Ultra” skulle kunna liknas med en slapp tonåring som alla ber att rycka upp sig. Det gör den tillslut, men då är det redan lite för sent trots den trojanska hästen.