I en era av akademisk post-skräck där överlånga och ofta överbakade existentiella rysarövningar breder ut sig både på biodukar och kultursidor kravlar “Crawl” upp ur skräckgenrens skitiga kloaker likt en ful ankunge, utan att be om ursäkt för sitt B-filmsarv. Och nog är det uppfriskande med en gamla skolans “creature feature” som föredömligt klockar in på en speltid motsvarande omkring en halv “Midsommar” eller “Suspiria” (2018), och som bekymrar sig mindre om ytan till förmån för det som döljer sig därunder – hungriga alligatorer!
När simmerskan Haley (Kaya Scodelario) lämnar sitt träningspass under orkansäsongen i Florida går hennes tjurskallige pappa (Barry Pepper) inte att få tag i. Hon bestämmer sig för att, trots tilltagande orkanvindar, runda vägspärrarna och köra in i den evakuerade zonen mot den splittrade familjens gamla villa. När Haley hittar sin far skadad i källarens krypgrund (”crawlspace”) är stormen redan över dem och snart är vattnet som rinner in deras minsta problem..
Upplägget är förföriskt enkelt – ”Hajen”, fast inomhus. Bröderna Rasmussens manus blandar friskt monsterskräckinfluenser från ”Alien” med ett home invasion-upplägg som snarare känns igen från ”Don’t Breathe”. Resultatet blir handsvettsframkallande high-concept i en småskalig katastroffilm innanför hemmets fyra väggar. Den franske regissören Alexandre Aja (”Switchblade Romance”, ”Piranha 3D”) stagar tålmodigt upp en effektiv nerv i takt med att orkanvindarna tilltar och påminner oss om tjusningen med en somrigt dum och lättillgänglig ”creature feature” som känns i kroppen snarare än i knoppen.
I Kaya Scodelario (”The Maze Runner”) har Aja dessutom funnit en skicklig skräckaktris vars insats för tankarna till Blake Lively i ”The Shallows” eller Saffron Burrows i ”Deep Blue Sea”. Överlevnadskampen i det trånga källarutrymmet rymmer även en snyftig skilsmässointrig vari den forne simtränar-pappan finner ny motivation till att få dottern att simma snabbare. Nog hade ”Crawl” mått bra av att torka bort ett par krokodiltårar ur manuset men underhållningen är det inget fel på.
Ajas krypande alligatorrysare angriper maggropen och sinnena utan att förmätet breda ut sig i onödan. Med tårna nedsjunkna i primalskräck kravlar ”Crawl” hemtamt runt i botten av en skräckgenre där manustung nyskräck mest turistar i syfte att undersöka en tematik. Aja och Raimi hade säkerligen kunnat göra ett stort nummer av klimatkrisens stigande havsnivåer eller sociala orättvisor i spåren av orkanen Katrina men väljer att hålla det enkelt. Som om det inte räcker med alligatorer i källaren?