Akin filmdebuterade med ”Katinkas kalas” som följdes upp av fantasy-filmatiseringen ”Cirkeln”. Sedan dess har han spenderat tid i Georgien, sina föräldrars hemland, och gjort research kring maskuliniteten inom dansvärlden, men också hbtq-ungdomars vardag. Resultatet blev ”And Then We Danced”, ett romantiskt drama om att bryta sig loss från normen, att våga vara sig själv, men också om de uppoffringarna och konsekvenserna som det kan föra med sig.
Det låter kanske inte som den mest originella filmidén, men den tål att berättas igen. Speciellt när filmen lyfter högt över förväntningarna tack vare fina skådespelare, varav de flesta är debutanter.
I centrum står unge dansaren Merab (spelad av Levan Gelbakhiani). En blyg men ambitiös kille som drömmer om en framtid inom National Georgian Ensemble, där sträng disciplin krävs varje dag. Dans är tradition får vi veta, det är nationens själ och ryggrad, och ungefär det mest manliga man kan syssla med. Här finns bara plats för hårda grabbar, som snackar om horor i omklädningsrummet innan de gör piruetter i danslokalen. Minsta mjuka rörelse är ett tecken på svaghet, och leder till utskällning från dansläraren. Merab är kanske inte bäst i klassen men han kämpar tappert, som en älskvärd underdog.
In kliver Irakli (Bachi Valishvili), en mystisk men charmig ny begåvning som kommer vända upp och ner på Merabs värld. Och vi kan nog räkna ut från första scenen vart det hela leder. Diskreta blickar, våta drömmar om natten, leenden fulla av lycka, och passionerade stunder när ingen ser – bara då vågar man släppa på fasaden och visa sina innersta känslor. För att komplicera saken blir de rivaler om samma plats i den fasta ensemblen.
Dialogen är sparsam filmen igenom. Historien berättas snarare via ett mer internationellt språk: snyggt koreeograferad dans och väl vald musik får ofta förmedla och förstärka vad karaktärerna går igenom, tänker och känner. På soundtracket finns allt från georgiska sånger till Robyn och ABBA. En mix som visar att det traditionella och det moderna inte behöver krocka, att det kan gå hand i hand, vilket fint reflekterar även kontrasterna i vardagen hos de ungdomar vi möter i filmen.
Miljöerna och karaktärerna känns levande och skildras med absolut fingertoppskänsla. Det finns så mycket äkta små detaljer och naturliga ögonblick, så det är nästan som att titta på en dokumentärfilm. Levan Akin har skicklig hand med alla sina skådespelare, och ger dem utrymme att skapa magi. Extra mycket sprakar det mellan Levan Gelbakhiani och Bachi Valishvili, och som publik längtar man efter nästa scen mellan de två tillsammans.
Svensk-georgiska ”And Then We Danced” har fått både mycket kärlek och kritik från konservative Georgien, redan långt innan premiär. Filmens styrka är feelgood-budskapet som den lämnar efter sig, precis vad vi behöver i en tid där hot och hat sprider sig. Det är ett vackert och livsbejakande drama om att våga ta steget – och en smärtsam påminnelse om att det inte är lika enkelt eller självklart i alla delar av världen.