Psst! Du där! Jag vill berätta en hemlighet. Du kanske inte gillar mig när du hört vad jag har att säga, men jag ska försöka förklara mig ändå. Jag har aldrig sett en film av Hayao Miyazaki. Inte en enda. Inte ”Princessan Mononoke”, inte ”Spirited Away”, inte ”Min Granne Totoro”. Nada. Så när jag får höra att filmen jag ska se är gjord av Tomm Moore, Irlands svar på den japanske animationsmästaren, säger det mig inte så värst mycket. Fast jag väljer att se det som en styrka i det här fallet.
Jag kan nämligen se ”Havets sång” helt utan att påverkas av någon större kärlek till genren, och jag ser då att den här filmen är ett väldigt vackert hantverk, och en relativt fantasifull historia väl utförd, men en sådan som aldrig riktigt griper tag. Jag kan se; ”Oj, vad stämningsfullt!”, men tyvärr resonerar inte den här havssången hela vägen in i hjärtat på mig.
Handlingen är som följer: Saoirse är en liten flicka som bor på en väderbiten ö med sin bror Ben och sin pappa Conor. Hon är en selkie, en sorts människa som kan förvandla sig till en säl, som tillsammans med sin bror ger sig ut på en resa för att rädda alla världens älvor och därmed rädda andevärlden.
Det första som slår mig är hur otroligt vackert det är. För det är verkligen slående på sina håll. Miljöerna alltså. Det är stilistiskt och udda, och sättet filmen visar det gråa, regniga, rakt igenom irländska vädret är makalöst. Den stillsamma folkmusiken gör sitt till för att sätta stämningen. Dessvärre smälter inte karaktärerna in lika bra. Med sina spretiga animationer och klart mer ”tecknade” utseende skär de sig en aning mot den vattenmålade, silkeslent modfällda omgivningen. Rösterna är bra, men vi får tyvärr bara se filmen dubbat på svenska vilket förtar en stor del av upplevelsen. Jag förstår att distributören tagit ett beslut här. ”Det här är en barnfilm!”. Enligt mig är det verkligen inte en sådan. Det är en vuxenfilm för fans av den här subgenren. Det är på fler sätt än ett en ganska mörk historia om saknad och sorg, och det är inte särskilt actionfyllt eller upplyftande alls, som alla Pixar-alster alltid envisas med att vara. Historien lunkar istället på i stilla mak och förhastar sig aldrig. Tvärtom tycker jag istället att det går lite väl långsamt på sina håll. Men om du kan, se ”Havets sång” på originalspråket. Inget går upp mot Brendan Gleesons charmiga rotvälska.
Ibland får jag känslan av att regissör Moore och hans stab velat vara udda bara för att vara udda. Ofta fungerar det, och vi bjuds på häpnadsväckande scenerier, men lika ofta känns det nästan utstuderat. ”Kolla på mig, vilka lustiga former och färger vi använder oss av!”, typ. Jag är lite allergisk mot den typen av konstigt konstnärskap, men jag har sett att det går hem hos andra recensenter. To each his own, antar jag.
Jag märker att jag låtit lite väl negativ så här långt, för jag gillade faktiskt ”Havets sång” mycket. Första kvarten är magisk. Det känns bara som att det finns massor av outnyttjad potential här. Jag vill gråta och skratta om vartannat och det här skulle verkligen kunna ha varit en sådan film, men inledningen lovar mer än vad den kan hålla. Istället blir det ”bara” ett habilt, om än ojämnt, hantverk.
Om du vet med dig att du trivs med den här typen av film, och kanske till och med är ett fan av Miyazaki och hans gelikar, så lär du nog hitta en hel del att njuta av i den här filmen också. För är det någonting ”Havets sång” verkligen lyckas med, är det att få mig intresserad av den här underliga underbara undergenren, och jag ser fram emot att hoppa huvudstupa in i närmsta Ghibli-verk så fort jag får chansen, för att se vad allt det här handlar om egentligen. Men hittar jag inget sådant återvänder jag utan att sörja alltför mycket till Pixars varma, fartfyllda famn igen. Där får jag ju trots allt både utseendet, och ännu viktigare, innehållet. Utan att tumma på det sistnämnda.