Storleken har ingen betydelse

Många Marvel-fans har varit bekymrade för ”Ant-Mans” potential sedan Edgar Wright avsade sig regiansvaret och ersattes av Peyton Reed.


De hade inte behövt oroa sig. Reed är, trots en minst sagt ojämn repertoar i bagaget, riktigt bra i sin ledarroll här. Han hittar den perfekta balansen mellan det lätt löjeväckande i att flyga på en myra och det mer allvarsamma när det kommer till en faders huvudbry om umgänget till sitt barn. Reed kombinerar skickligt action, humor och dramatik med resultat att ”Ant-Man” faktiskt är en av de bättre filmerna i superhjältegenren på ett bra tag. 

Doktor Hank Pym, den ursprunglige Ant-Man, uppfann för länge sedan en partikel som krymper materia till storleken av en myra. Ett antal år senare är hans idé farligt nära att hamna i händerna på hans gamle protegé, den illvillige Darren Cross, vilket skulle innebära ett hot mot hela mänskligheten. 




För att rädda världen övertalar så Pym den nyligen utsläppte amatörtjuven Lang att ta på sig hans gamla dräkt som gör förvandlingen till myrman möjlig. Tanken är att Lang med en armé av miljontals dresserade myror ska bryta sig in i valvet som Cross förfogar över och förstöra den andra prototypen av Pyms uppfinning. 

Trots att Marvel numera är en på allvar massproducerande koncern, håller dess produkter, filmer, överlag en väldigt hög klass. Samtliga är, även om det ibland är svajigt i manus och i vissa fall också i utförandet, väldigt underhållande och sevärda. Så också ”Ant-Man”. 


”Ant-Man” är till skillnad från flera av de andra ganska nedtonad, särskilt med tanke på att också detta är en klassisk superhjältesaga. Men här sparar man för omväxlings skull på krutet, vilket gör att andra delar lyfts fram och får ta plats. Visst är det trots det fartfyllt och bataljerna avlöser – speciellt mot slutet- varandra, men det är i mitt tycke väldigt behagligt att filmen emellanåt vågar landa lite och koncentrera sig på personerna och deras relationer, vilka känns äkta och viktigast ändå väl värda sin publiks sympati. 

Paul Rudd spelar huvudpersonen Lang och fungerar förvånansvärt bra i rollen som Ant-Man och Michael Douglas som Dr. Pym gör också han ett mycket trovärdigt intryck. För är det någon som kan intala mig att submolekylära och andra suspekta tillstånd existerar, så är det just han med sin basala och väldigt övertygande stämma. Även Corey Stoll som psykopatskurken Cross och Evangeline Lilly som Pyms dotter Hope är sina karaktärer med fin största övertygelse.


Manuset är mycket välskrivet med många kvicka och roliga repliker signerade Edgar Wright (som står som medförfattare) och även om det inte är kul på ett dra-skämt-på-löpande-band-aktigt sätt, så är det sanslöst underhållande hela tiden. Roligast i sällskapet är härlige Michael Pena som spelar Langs kompis Luis, en snubbe med kronisk mundiarré som lockar till skratt och ännu flera flin.

Historien mår vara en aning tillrättalagd och ändrad från sitt ursprungskoncept, men som film är ”Ant-Man” otroligt kul. Och framförallt som figur är han en ytterst välkommen nykomling i skaran hjältar som susar runt på biodukarna titt som tätt och jag hoppas verkligen att framöver få se mer av honom.