Borta är plasket i vattenbrynet och de många menlösa promenaderna på stranden. Visst är vyerna fortfarande storslaget praktfulla, närbilderna intima och kameran som en ettrig terrier när den närmar sig sitt motiv, men det finns en mognad och ett lugn över detta som jag verkligen uppskattar och varmt välkomnar.
Historien är baserad på verkliga händelser och handlar om en österrikisk jordbrukarfamilj som slås i spillror när pappa Franz kallas in till armén under andra världskriget. Franz vägrar ge sig ut i strid eller att svära trohet till Hitler och hamnar därför i fängelse anklagad för förräderi. Hemma måste hans fru Fani och parets döttrar klara sig bäst de kan i ett alltmer fientligt samhälle, som inte ser på förrädare med blida ögon.
Detta är en film om tro, övertygelse och tillförsikt. Det är inte samma existentiella svammel som i många tidigare Malickfilmer, men de religiösa tongångarna finns där. I bakgrunden hörs också alldeles för ofta överdrivet sakral musik, som skapar en orolig och jobbig stämning som jag gärna hade varit utan.
Manuset är skrivet av regissören själv och är både begripligt och väl uppbyggt dramaturgiskt. Tempot är rappt och det finns hela tiden ett piggt driv framåt. Samtidigt tillåts vi också dröja oss kvar i stunderna, både de fina och de mer jobbiga. Tyvärr sker det mesta av dialogen i voice over, vilket jag finner vara ganska högtravande. Det är brev mellan make och hustru som läses upp, medan bilderna rullar och trots att det är fint, blir det efter ett tag tradigt. Det är bara så många gånger jag kan höra lågmälda röster säga ”kära hustru” och ”älskade make”, utan att gå itu. Det känns överromantiserat och stundvis därför närmast fånigt.
August Diehl spelar Franz och Valerie Pachner hans hustru Fani. De är ett genuint och fint filmpar och båda övertygar med sin värme, även om jag hade velat höra dem samtala mer med ord.
Jörg Widmer är fotograf den här gången och han växlar långa tagningar med snabba klipp. Vidare varvar han förtrollande vackra fasta bilder, med hetsigt rörliga åkningar, ofta filmade ur grodperspektiv. Ibland funkar positionen, men mest ger den en känsla av distans till det jag ser, vilket inte är av godo.
”A Hidden Life” är en lång långfilm. Den klockar på närmare 3 timmar varav två hade räckt. Dock blir det aldrig långtråkigt eller för ansträngande, tack vare den ömma historien som skildras. För det berättade är som sagt berörande, och jag känner med huvudpersonerna trots vissa invändningar mot den pompösa klangen i dialogen.
Detta är inte en jättebra film, men den är sevärd och absolut bättre än mycket annat som Malick (”Knight of Cups”, ”The Tree of Life”) krystat fram på sistone. Jag hade gärna sett filmen vara något kortare, samtidigt som den hade kunnat tona ner det religiösa dravlet ett snäpp, för en ännu bättre helhetsupplevelse.