DC-uppföljaren är en fisk på torra land

Black Manta (Yahya Abdul-Mateen II) från första filmen är ute efter hämnd. Aquaman (Jason Momoa) tvingas därför vända sig till sin fängslade bror Orm (Patrick Wilson) för att kunna rädda världen. På ytan är det ingen dålig handling för en uppföljare, men det är lite som en fiskelina utan krok. Det finns inget som kan fånga publiken utöver bara löftet om mer ”Aquaman”. Vissa käkar nog fortfarande upp det, men uppenbarligen blir majoriteten av dagens biopubliken inte lika mätta på bara mer av samma sak som de var 2018.

Filmvärlden är i ett helt annat tillstånd idag än när första ”Aquaman” släpptes. Under åren som följt har Warner Bros. bytt ägare, omstrukturerats och omarbetats flera gånger, superhjältegenren har börjat producera mer ekonomiska floppar än succéer och en global pandemi tog nästan kål på hela biografbranschen. Inte ens DC-universumet som ”Aquaman” tillhör finns kvar nå mer, uppföljaren är bokstavligen som en fisk på torra land.

Det är då inte förvånande att ”Aquaman and the Lost Kingdom” har haft en av de stökigaste produktionerna på senare tid. Studiochefer har krävt förändringar efter inspelningen bara för att kräva nya förändringar efteråt. Scener relevanta för DC-universumet har omarbetats, bara för att senare klippas bort helt och plötsligt anställs James Gunn som VD för DC Studios och kommer med sina egna förslag. Minst sagt, filmen som regissören James Wan ville göra är inte filmen han tvingats släppa.

Apropå det är ”The Lost Kingdom” som bäst när det verkligen känns som att Wan har kontroll. Han är en av de skarpaste filmskaparna vi har just nu inom konsten att ha det kul bakom kameran utan att försöka vara en viktig konstnär. Nu är det precis därför han faktiskt är en viktig konstnär, men tro inte att han någonsin skulle erkänna det själv.

Det gör det desto mer nedslående att se glimtar av en gammaldags sci-fi-inspirerad b-film i djupet men som aldrig riktigt får komma till ytan. James Wan, lika fräck som alltid, säger sig ha inspirerats av Mario Bavas gamla ”Planet of the Vampires”, vilket inte precis är en film som nog skulle intressera en modern blockbuster-publik. Men det visar att han, i alla fall en gång i tiden, hade en riktning han ville styra sin ”Aquaman”-uppföljare mot.

Problemet är att den riktningen och alla andra möjliga riktningar har vaskats bort sedan dess. Slutresultatet är riktningslös och med det försvinner även mycket av Wans personlighet vilket gör detta till den mest generiska filmen i hans karriär. Ett jobbigt slag för ett stort fan av hans egensinniga stil. På grund av ett sent försök att få filmen att tilltala alla, tilltalar den nu knappast någon. Det är en fisk på torra land.

Med det sagt är actionsekvenserna fortfarande solklara höjdpunkter. Men likt allt annat i ”The Lost Kingdom” finns det inget som toppar den galna kreativiteten bakom varje filmruta i Aquamans första äventyr. Manuset var aldrig något att skriva hem om även då, men det hindrade aldrig Wan från att skina med innovativa bilder. Man kunde lita på att varje scen skulle ha något fånigt kul att se fram emot. Med uppföljaren har man tur om en scen enbart får vara hälften så underhållande.

Jason Momoa och Patrick Wilson är starka i rollerna och det är en kul idé att Aquaman och Orm behöver samarbeta – men dynamiken är sällan lika gripande som den borde vara. Det känns alltid som att något saknas och det klumpiga manuset låter äventyret i ”The Lost Kingdom” sällan vakna till liv. Sedan är det ingen idé att ens nämna Black Manta som skurk. Ju mindre sagt där desto bättre.

”Aquaman and the Lost Kingdom” är varken katastrofen den kunde ha blivit med tanke på den stökiga produktionen eller den roliga popcornfilmen den hoppades bli. Det är slutsatsen på ett helt DC-universum och likt många andra i serien har filmen käkats upp och spottats ut flera gånger innan publiken fick ta del av den. Det känns ganska talande att James Wan valde att avsluta sitt långvariga samarbete med Warner Bros. redan för ett år sedan.