Platsen är ett underjordiskt fängelse någonstans i Sverige. En miljö som tagen ur en skräckfilm. Mörka, klaustrofobiska korridorer med låsta dörrar. Bakom dem trånga celler som inhyser människor med tomma blickar. Dramat börjar när en ung kvinna låses in mot sin vilja. Hur Alex hamnat här är okänt och inte viktigt. Ingen lyssnar ändå. Fast i byråkratins grepp kan hon inte göra annat än att vänta. Hon observerar sina medfångar, studeras vakternas rutiner, och planerar sin flykt.
Att göra film om livet på ett svenskt flyktingförvar låter ju viktigt, men sådär fruktansvärt jobbigt att gå och se. Vårens dokumentär ”Förvaret” lockade lite drygt 2000 biobesökare. Jag var inte en av dem och sannolikt inte du heller.
När Lisa Aschan (andra filmen efter kritikerrosade ”Apflickorna”) får göra sitt försök förklär hon historien till en klaustrofobisk thriller. Hon kastar om rollerna, namnen och hudfärgerna. Blir flyktingarnas berättelser lättare att ta till sig med snygga svenska kvinnor i huvudrollerna? Aschan har spenderat ett par år med att lyssna på asylsökande, och det är flera autentiska situationer som letat sig in i hennes manus till ”Det vita folket”. I hennes värld har de blivit till inlåsta fångar i väntan på ”verkställning”, något alla fruktar som om det vore den ultimata dödsdomen.
Här finns inga goda eller onda människor. Bara de på rätt eller fel sida av den låsta dörren. Alla är de fast i ett sjukt system och följer bara de roller som tilldelats dem. Vera Vitali (känd från ”Min så kallade pappa”) gör ett skickligt jobb i att förmedla känslan av rädsla och ovisshet med ansiktsuttryck som säger mer än tusen ord. Pernilla August är nedtonad men likväl en fröjd att se i rollen som vaktchef. Ena stunden blir hon järnladyn som slår av alla känslor, andra stunden bjuder hon kollegorna på prinsesstårta och skratt.
Aschan följer både vakter och fångar med iskall blick och en sylvass estetik. Fotot kunde varit hämtat ur en seriemördarfilm av David Fincher. De avskalade betongmiljöerna är en filmskapares dröm, kusliga kulisser till det teatraliska kammarspelet. Någon har studerat effektiva skräckfilmsgrepp, kalla det klyschor om du vill. Lysrör flimrar och dörrar slås igen. Atmosfären påminner om ”Alien”, musiken och alla dova bakgrundsljud förstärker känslan av att något hotfullt lurar runt hörnet. Jag påminns också om ”Storm”, en annan udda svensk thriller som kryddar sitt drama med helt oväntade genrer. Det här är fanimej årets snyggaste svenska film.
Trots att kameran kommer riktigt nära, hålls publiken på avstånd till Alex och de andra. Ingen släpper in oss under skinnet. Frågor lämnas obesvarade, karaktärerna förblir anonyma. Det kan tolkas som ett misstag av manusförfattaren/regissören, men jag tycker det passar just den här filmens tema. Vi ska inte lära känna personerna alltför väl, de döljer medvetet sina känslor, men tillräckligt mycket mänsklighet sipprar fram för att vi ska inse att de inte är så olika oss.
För all del går filmen att se enbart som ett mystiskt fängelsedrama i en fiktiv, dystopisk framtid. I jämförelse med amerikanska diton framstår säkert historien som tunn och långsam. Det lätt bisarra upplägget kunde ha skruvats till mer, å andra sidan är det inte underhållningsvärdet som är målet. Filmen får tyngd av sitt samhällsmedvetna lager. Textskylten i början är tydlig: det här är Sverige 2015. Vi kanske inte känner igen den här världen, eller vill spela efter dess spelregler, men den finns här under ytan.
Lisa Aschans film påminner om öden och platser som man helst blundar för. Paketerat som en riktigt snygg thriller är det en obehaglig sanning serverad på guldfat.