Tidsresorna i ”Outlander” är förenade med mystik och keltisk visdom. De sker oftast höljda i vacker morgondimma till toner av trolska säckpipor. Oförklarliga och nervkittlande, liksom berättelsens centrala kärlekshistoria. En utopisk ”ever after” oberoende av tid och rum.
Året är 1945, andra världskriget har nått sitt slut och krigssköterskan Claire Randall är på smekmånad med sin man Frank. Paret åker till en liten byn på det skotska höglandet i samband med den Gaeliska festivalen Samhain. En tid då slöjan mellan universums dimensioner anses vara som tunnast. De besöker stencirkeln Craigh-na-Dun, för att bevittna en traditionell dansritual. Där finner Claire en särskild växt som väcker hennes intresse och dagen därpå bestämmer hon sig för att åka tillbaka till platsen. Väl där lägger hon handen på en av stenarna och reser ovetandes till 1743.
Att tidsresande är en hobby främst lämpad vita, medelålders män görs klart relativt omgående. Claire utsetts genast för fara på grund av sitt kön, men räddas av jakobiner och förälskar sig snart i en av deras främste kämpar, skotten Jamie Fraser. Detta endast tre år före slaget vid Culloden.
”Outlander”, baserad på bokserien med samma namn, är inte bara intressant ur ett genre-överskridande perspektiv, utan också för att den förmår vara romantisk utan att förlita sig på stereotyper. Den lyfter ”kvinnlig” kunskap som gått förlorad, sparkar mot våldtäkt som vapen och delar ut slag mot slentrianmässigt gestaltande av cis-normativt sex. Genom tidshoppen blir det tydligt hur kvinnans ställning i samhället förändrats över tid, men framförallt är det ett smart sätt att bredda vyn på historien och visa hur ”nutiden” inte nödvändigtvis alltid är bättre. Till exempel får man se Jamies syster handpumpa mjölk, då brösten spänner eftersom hon inte ammat på länge, något som idag skulle anses högst tabu.
Historiska TV-dramer tenderar att bli nästan sövande kvinnofientliga, möjligen av det naturliga skälet att historien är misogyn, men ”Outlander” lyckas vara feministisk utan att rubba på autenticiteten. För en gångs skull är inte alla kvinnor prostituerade (horor) eller drottningar (madonnor). Här leks det istället fritt med stereotyperna, dessutom mellan könen. Både Jamie och Claire tillåts agera hjälte och offer (prins/prinsessa). Med den enda gemensamma nämnaren att ingen av dem går oskadda från ett möte med rödrocken, och tillika sadisten, Jonathan Randall, Claires mans släkting.
Trots att 1700-talet är ett århundrade synonym med pest, häxbränning, svält och ond bråd död visar ”Outlander” också på den frihet som präglar det skotska höglandet under denna tid. Vidderna, musiken, berättelserna, närheten till mystiken och tron på passionen, som idag tycks nästan lika fiktiv som idén om tidsresor. Jag kan inte minnas sist romantik på film berörde (utan att någon part tvingats sätta livet till), men Jamie och Claires relation är magisk. Mycket tack vare skådespelarnas insatser, men också manuset som behåller sin trovärdighet genom säsongerna. Paret bråkar (mer om vilka män som bör eller inte bör ha makten, än om vem som ska handla mjölk, men likväl), blir sams igen, tröttnar på varandra, älskar varandra och saknar varandra… tills hjärtat brister.
Kanske är jag svältfödd på kärlekshistorier som tillåts växa och ändra form, som får ta tid på sig (tänk dig att Jack överlevt ”Titanic”), så som kärlek är på riktigt. Organisk och levande, vacker och slitsam. Till och med sexscenerna är varierande, mycket tack vare deras narrativa driv som syftar till att visa på viktiga vändpunkter i Jamie och Claires relation. Sexet tillåts nämligen vara allt från fumligt, enkelt och komplicerat till världsomvälvande.
Konceptet ”evig kärlek” i en tid av dejtingappar känns nästan antikt. Men kanske är det dags att lägga ner Tinder och ta en utflykt till Ales Stenar istället. (Tips, ta med penicillin så det första du gör inte är att dö av en tagg i foten.)