En av 2000-talets mest spännande regissörer, som roat oss med mörka superhjälteäventyr och manglat hjärnan med sina sci-fi-spektakel, vill också påminna om att han kan vara en Seriös Filmmakare.
2017 års krigsfilm ”Dunkirk” ledde till Christopher Nolans första Oscarsnominering för Bästa regi – kan det vara dags igen? Med ”Oppenheimer” återvänder han till andra världskriget, men inte till frontlinjen. Denna batalj utspelar sig mestadels i amerikanska laboratorier, där ett gäng väldigt smarta män gick samman för att bygga en väldigt stor bomb.
I täten stod Robert Oppenheimer, den kedjerökande fysikern vars arbete på det topphemliga ”Manhattan-projektet” skulle ge honom öknamnet ”atombombens fader”. Här får vi veta precis hur det gick till. Klockan tickar, ryktet säger att nazisterna har gjort framsteg inom atomklyvning och när som helst kan skapa ett förödande vapen. USA är ju USA, de vill ha bomben först.
Banbrytande vetenskapliga uppfinningar kan tyckas vara en stolt punkt att ha på sin meritlista. Men för Oppenheimer kom bombens svallvågor med rejäla samvetskval och syner av döda människor. Iallafall om man ska tro Nolans biopic, baserad på faktaboken ”American Prometheus”, vars episka berättelse sträcker sig över flera årtionden.
Cillian Murphy, som glänst i flera biroller i regissörens filmer genom åren, får äntligen stå i centrum. Han känns klockrent castad som det kedjerökande, magra geniet. Många påträngande närbilder (Hoyte van Hoytema sköter de specialbyggda IMAX-kamerorna) ger varje ny bekymmersrynka en egen huvudroll. Vi kommer personen väldigt nära, men når ändå aldrig riktigt på djupet, för Nolan är inte den skickligaste regissören när det gäller psykologiska personporträtt. Och det hade behövts för att få ”Oppenheimer” att lyfta till högre höjder.
Det här är överlag en lyxig ensemble. Ett 20-tal kända ansikten fyller ut de minsta birollerna. Bland de mer minnesvärda finns Matt Damon barska löjtnant Groves, som blivit tilldelad de få skämt som manuset bjuder på. Gustaf Skarsgård sticker in huvudet som tysk vetenskapsman.
Robert Downey Jr är magnetiskt bra som Lewis Strauss, filmens andra stora huvudroll jämte Murphy. Ordföranden för Atomic Energy Commission kom att anklaga nationalhjälten Oppenheimer för kommunistsympatier under 1950-talet, och är något av skurken i den här historien. Alla scener som utspelar sig ur Strauss perspektiv är filmade i svartvitt.
Filmen är tre timmar lång och för det mesta fylld av prat. Om du inte går igång på vetenskaplig jargong om fissioner och fusioner, kanske kan det locka med lite gammaldags kommunist-paranoia och spionmisstankar? Historien om Manhattan-projektet tar avstamp i en rad förhör och vittnesmål, som tillsammans bildar ett intrikat pussel av namn, händelser och politiska intriger.
Det blir mycket att sortera och smälta när publiken ständigt bombas med fakta. Vi rusar genom händelser i en uppskruvad takt som får allt att kännas som ett enda långt, andlöst montage. Ludwig Göranssons musik laddar varje scen med spänning och ångest.
”Oppenheimer” är ett utmattande stycke film. Tråkig är den absolut inte – det är oerhört välgjort och välspelat, historien fascinerar och skrämmer – men visst hinner man ofta undra om alla dessa detaljer var relevanta att ta med.
Christopher Nolan har gjort sin längsta film hittills, och den är också envist komplex – hans minst publikvänliga, vill jag påstå.
Fun fact om Trinitytestet: när forskarna tryckte på knappen den där natten 16 juli 1945 för att provspränga atombomben ignorerade de en ”liten” risk… de kunde råka antända Jordens atmosfär. En ostoppbar kedjereaktion hade kunnat leda till världens undergång. Whoops. Nolan lämnar oss med en dyster domedagsprofetia, om hur vi lägger grunden för vår egna förödelse om inte mänskligheten hajar till och börjar ta ansvar. Är det inte kärnvapen så är det AI – inför premiären har han höjt ett varningens finger till alla nutida tech-genier i Silicon Valley. Vad kan vi lära oss av historien?
Filmen är kanske inte lika sexig och spektakulär som Nolan-fans är vana vid, men den ställer frågor som är värda att reflektera över.