Andra världskriget närmar sig en upplösning, men våldsamheterna är långt ifrån över. I den desperata sista fasen trappas våldet upp till en ny nivå, där allt som gör soldater mänskliga ses som en svaghet och är i vägen för segern. Någonstans innanför Tysklands gränser räknar amerikanska trupper sina stupade. Attackerna från betydligt kraftigare tyska stridsvagnar har fått en kännbar effekt, men en ärrad sergeant (Brad Pitt) låter sig inte nedslås av motgångarna. Ilskan och nazisthatet driver honom ut på slagfältet på nytt.
Det är när Norman (Logan Lerman) kliver ner i stridsvagnen som det blir riktigt intressant. Vad som skiljer ”Fury” från många andra krigsskildringar är att vi ser allt genom en ung och oerfaren soldats ögon. Norman har, efter bara åtta veckor i armén, ryckts ur sin tjänst bakom en skrivmaskin och får för första gången hålla i ett vapen. Motvilligt också avfyra det. Under den kommande tiden ihop med grabbgänget i Fury, genom den gyttliga och blodiga roadtrip som pansarmonstret tar med dem på, får den unge pojken växa upp, ”man up”, och lära sig den hårda vägen vad det innebär att bli soldat.
De är instängda i ett rullande dödsbunker i helvetet på jorden, och kallar det ”världens bästa jobb”. Man kunde förstås ha lagt all fokus på gemenskapen som uppstår, som skänker hopp och som håller dem vid liv. Men det här är Normans historia, och för oss i 2010-talets trygga Sverige långt bort från alla oroligheter, är det lätt att sympatisera med den livrädde och oerfarne grabben. Även när han ställs inför de mest ofattbara val.
Filmen väjer inte mot plötsliga chockeffekter. Huvuden blåses av, kulor trasar sönder brinnande kroppar. Här spar manusförfattaren och regissören David Ayer (”End of Watch”) bokstavligen inte på krutet. Att hamna öga mot öga med krigets fasor, det är ingen vacker syn. Emellanåt, i scenerna där man får andas ut och låta pulsen sjunka, finns istället relationen mellan Pitts och Lermans karaktärer. Den rutinerade sergeanten visar sig inte bara ilsken och hatfylld, utan växer fram som en respekterad ledare för sitt team och blir en slags fadersgestalt.
”Fury” har ovanan att vila för länge i de långsamma partierna. Där blir det plågsamt tydligt att Ayer inte är någon vass regissör, och när det kommer till de mest avskalade av scener – snubbar som snackar – känns han vilsen. Det tenderar att bli ytligt och man får egentligen inte en chans att lära känna någon på djupet. Lyckligtvis har han hittat vassa skådespelare till sina män, vilket räddar en hel del sådana scener från totalt haveri. Även om Shia LaBeouf, Michael Pena och Jon Bernthal slösas bort i alltför små och platta roller.
Men när det väl börjar smälla sitter man där på helspänn igen och är redo att förlåta allt. Det tål att upprepas, ”Fury” är bland det bästa jag sett inom krigsaction. Minimalistiska scener där ett fåtal enstaka individer är i fokus känns desto mer äkta. Då griper dramat äntligen tag.
Några gånger åker ”Fury” ner i klyschiga gropar. Men när den gasar på genom ett minfält av överraskningar, får vi rå krigsrealism i en film som ändå aldrig blir för tung. Bara oväntat underhållande.