Många var vi tveksamma när David Gordon Green och medförfattaren Danny McBride skulle återuppväcka ”Alla helgons blodiga natt”-serien med en uppföljare som ignorerade samtliga filmer utom originalet. Vi hade redan lidit igenom flera usla installationer, inklusive den senaste som till och med hade ihjäl seriens hjältinna Laurie Strode (Jamie Lee Curtis).
Men både Laurie och den envisa, maskerade mördaren Michael Myers gjorde en klart sevärd comeback i ”Halloween” och inte oväntat planerades snart inte bara en utan två filmer till. ”Halloween Kills” fortsätter direkt där förra filmen slutade. Laurie förs till sjukhus efter att ha bränt ned sitt hus med Michael i källaren men som vi vet är mannen i vita masken inte den som ger sig i första taget.
Det Green och McBride (tillsammans med nya medförfattaren Scott Teems) gör bäst här att utveckla staden Haddonfield och dess invånare. Staden med en blodig historia får lite personlighet och värme. Vi får även en spännande tillbakablick till 1978 som berättar mer vad som hände samma kväll som originalfilmen. Flera bekanta ansikten från John Carpenters film återses, inklusive framlidna Donald Pleasence som via datormagi dyker upp som Dr. Loomis.
Men även om spelet ofta är på en tilltalande nivå, inte minst från underskattade Judy Greer, så är det inte många som har mycket att göra. Seriens stjärna Jamie Lee Curtis ligger i koma under filmens första halva och ofta introducerar man rollfigurer för att ganska omgående ha ihjäl dem på utstuderade sätt.
Är det något filmen tar tillvara på så är det slasher-fansens blodtörst. Här sparar man inte på krutet när det kommer till varken antal mordoffer eller brutalitet. Blodet sprutar när Michael använder sig av diverse tillhyggen för att göra slarvsylta av majoriteten av rollistan. Tråkigt är det inte men mot slutet blir det en sådan sanslös massaker att det nästan mer liknar Rob Zombies remake än något John Carpenter skapat.
Lyckligtvis har vi några fina, dramatiska ögonblick som betonar filmens seriösa tyngd. Trots splatter är det en skräckfilm som tar sig själv och sin publik på allvar. Här finns ingen trendig, flirtig metahumor för att lugna de mer lättskrämda. Tyvärr innebär det att en del slasher-klichéer blir nästan oavsiktligt komiska. Som det faktum att få försöker springa ifrån Michael som fortfarande rör sig i snigeltempo.
Rent handlingsmässigt finns här ädel ambition att göra något annorlunda än den vanliga jakten och dödandet. Mycket tid går åt till Tommy Doyle (”Breakfast Club”-ikonen Anthony Michael Hall), pojken som Laurie satt barnvakt åt 1978, när han startar ett medborgargarde. Det är en intressant samhällskommentar om hur civilkurage kan resultera i masshysteri. Det blir dock så hysteriskt att en kaosartad sekvens på ett sjukhus närapå liknar Benny Hill-slapstick.
Det är en ojämn ”Halloween”-film om något. För varje effektivt spänningsmoment eller chockerande mord så finns det korkat karaktärsbeteende eller obekväm dialog som luktar skämskudde. Försök exempelvis hålla reda på hur många gånger någon skriker ”Ondskan dör ikväll!”. Men filmskaparna levererar oavsett en underhållande, lämpligt blodig slasher-rulle som återigen etablerar Michael Myers som en av sin genres mest ondskefulla, brutala mördare. Förhoppningsvis finslipar man lite på manuset till ”Halloween Ends”.