Först och främst elefanten i rummet -IMDb-betyget. ”The Stand” har i skrivande stund ett modest 5,5 i betyg på IMDb, vilket ungefär motsvarar en genomsnittlig Rob Schneider-film. Detta kan säkert ha skrämt bort en och annan potentiell intressent som kikat förbi för att se om den där nya Stephen King-serien kan vara något att ha.
För ordningens skull bör det dock påpekas att det betyget är starkt påverkat av en nedröstningskampanj där folk gick in och satte ettor i betyg för att visa sitt missnöje med att Amber Heard är med i serien. Detta hänger ihop med det juridiska och PR-mässiga dramat kring ex-makarna Depp/Heard, och se där en fråga jag har noll intresse av att dryfta närmare, men det är alltså förklaringen till det låga betyget. Betygen för de de enskilda avsnitten ligger på 6,5-7,0, vilket är en mer rimlig härad. Med det sagt, låt oss recensera själva serien.
Romanen ”The Stand” (”Pestens tid” på svenska) kom ut 1978, men har nog aldrig varit mer aktuell än så här i pandemitider. (Själv läste jag den precis när Coronautbrottet var som mest oklart och skrämmande i mars 2020 – nej, det var inte en av mina bättre idéer.) Men trots drygt 40 år på nacken har ”The Stand” fortfarande mycket intressant att säga, framförallt om de olika sätt som människor kan reagera på vid ett plötsligt förfall av det civiliserade samhället.
Rent innehållsmässigt följer teveserien ”The Stand” boken på ett väldigt snarlikt sätt. Handlingen baseras på ett virusutbrott som sveper fram över USA (sannolikt också resten av världen, men om detta förtäljer icke historien) och eliminerar över 99% av befolkningen. De få överlevarna börjar inom kort få realistiska drömmar. Antingen om den åldrade Mother Abigail, som välkomnar dem till sitt hem bland majsfälten i Nebraska, eller om den skrämmande Randall Flagg, som försöker locka dem västerut till Las Vegas. Eller om båda, vilket är det mest intressanta.
I grunden handlar ”The Stand” nämligen på ett väldigt rättframt sätt om kampen mellan det onda och det goda. Dels som två motstridiga krafter, representerade av Mother Abigail och Randall Flagg, men framförallt som den inbördes strid vi alla bär inom oss och som täcker spektrumet från våra bästa till våra sämsta sidor. Nästan alla karaktärerna i ”The Stand” är påtagligt kantstötta på ett eller annat sätt, och pendeln hade kunnat svänga åt endera hållet. Men deras öden bestäms av de val de gör, oavsett vad de har fått för giv i livet.
Flera av Kings allra bästa karaktärer är hemmahörande i just ”The Stand”. Här finns bland annat den dövstumme Nick Andros, den självföraktande Larry Underwood, den förståndshandikappade Tom Cullen, den cyniske Glen Bateman, den fåordige Stu Redman och Harold Lauder, som anser att världen har svikit honom. Alla med sina egna inre och yttre strider att utkämpa.
Hur väl karaktärerna har överförts till serien varierar. Glen Bateman (Greg Kinnear) är som hämtad rakt ifrån sidorna, medan Stu Redman i James Marsdens tolkning har betydligt mindre av bokens underdog-känsla och istället framställs som en naturlig hjälte och all American quarterback-typ. De andra hamnar någonstans mitt emellan.
Noterbart är dock att de manliga karaktärerna är de med mest djup. De kvinnliga karaktärerna är betydligt blekare, framförallt Mother Abigail (Whoopi Goldberg), som i serien mest blir en platt symbol för de godas sida. Alexander Skarsgård som Randall Flagg är inte långt ifrån att gå i samma fälla, men får åtminstone mycket screentime där han stirrar hotfullt eller illmarigt på någon av de andra karaktärerna på klassiskt Alexander Skarsgårdskt vis.
Helheten då? Nja, den blir sådär tyvärr. ”The Stand” är på många sätt en välgjord serie och bygger på en i grunden väldigt intressant berättelse, men den har ett stort problem. Vid något tillfälle bestämde sig någon i produktionen nämligen för att spexa till det genom att inte visa handlingen i kronologisk ordning. För att låna Vivian Wards odödliga ord: ”Big mistake. Big. Huge.”
Redan i första avsnittet blir vi introducerade för överlevarsamhället i Boulder, Colorado, och karaktärernas respektive resor dit visas i tillbakablickar. Det gör det onödigt rörigt och svårt att följa tidslinjen, men framförallt tappar man mycket av känslan och förståelsen för karaktärernas utveckling, baserat på vad som händer dem längs vägen. Vilket är väldigt synd, för just den utvecklingen är den absolut främsta styrkan i boken. Det hade varit betydligt mer effektivt att helt enkelt följa det linjära händelseförloppet och visa vart vägen leder.
Om man vill ta till sig berättelsen ”The Stand” och står och vacklar mellan att se serien eller läsa boken så rekommenderar jag varmt och helhjärtat det senare. Serien duger som light-version om man inte är så pepp på att ta sig an en tegelsten på 800 sidor, men i det här fallet får man ändå konstatera att den klassiska klyschan verkligen stämmer – boken är så mycket bättre.
Hela ”The Stand” finns att streama på HBO Nordic.