Storyn är naturligtvis oväsentlig, jorden ska än en gång försvaras mot amfibieliknande rymdkolonisatörer med övermäktiga stridsflottor. Det är visst något om jordens kärna och bränsle för de imposanta skeppen. Jo, och sedan den förra attacken har mänskligheten lärt sig att utnyttja fiendens avancerade teknologi, så det är så att säga framtid i nutid på planeten Tellus, med laservapen och månbaser i beredskap för en andra attack.
Men planeten som utomjordingarna anfaller är tom på liv. Här finns ingen glimt i ögat, ingen komisk tajming, bara trötta repliker och skådespelare som sannolikt önskar att spektaklet var över. Bill Pullman bidrar med det enda blygsamma underhållningsvärdet när hans pensionerade president från förra filmen stapplar omkring i vitt skägg och yrar om den förestående attacken. Rollfigurer som är särskilt ämnade för comic relief är å andra sidan sövande trista och, låt oss vara uppriktiga, Liam Hemsworth ligger ett par ljusår efter Will Smith när det gäller att leverera kaxiga oneliners.
Det är inte dåligt på ett roligt sätt, inte heller ögonbrynshöjande uselt, bara irrelevant och fullkomligt menlöst alltihop. ”Independence Day” må vara många saker, intetsägande hör inte dit. Jag har fortfarande småkul åt Bill Pullmans vulgärpatriotiska peptalk inför den kollektiva undergången, och jag trivs när Will Smith och Jeff Goldblum slänger käft i styrhytten till ett utomjordiskt stridsskepp. Där finns en charm under alla lager av dumhet.
Vill Roland Emmerich skaka liv i katastroffilmsgenren à la nittiotal så är han välkommen att göra det. Vi är med på genrens premisser. Jag accepterar cheesy, trovärdighetsfientligt och ”Lägg av, vad töntigt!” – men tråkigt får det bara inte vara. Emmerich har förstört jordklotet tillräckligt många gånger på film för att vara medveten om denna kardinalsynd. Ändå blästrar han på med generisk cgi och karaktärer som får klockorna att stanna så fort de öppnar munnen.
Det största problemet med ”Independence Day – Återkomsten” är annars att den misslyckas med att förmedla känslan av ett verkligt apokalyptiskt hot lika effektivt som sin föregångare. Den triggar inte undergångsfantasierna, kittlar inte tanken, får mig aldrig för en enda sekund att känna att något här är värt att rädda. Det är ju bara pixlar och betalda skådespelare som fyller duken, illusionen av en sammanhängande värld saknas helt och hållet.
”Den här gången kommer vi inte att kunna stoppa dem”, gnyr någon apropå utomjordingarnas massiva eldstyrka.
”Den här gången är det mig fullständigt likgiltigt”, tänker jag och somnar om.