Lola är 18, bor på fosterhem och försöker spara ihop pengar till en könsoperation. Efter sin sjuka mammas död tvingas Lola konfrontera sin far, en homofob surgubbe som hon helst vill slippa i sitt liv. Men då han ”glömt” att bjuda in sin transsexuella dotter till begravningen, hämnas hon genom att krossa hans fönster och stjäla med sig mammas urna.
Det ena leder till det andra, och snart kör de motvilligt tillsammans på väg mot havet, och mammas barndomshem där hon önskade sig sin sista vila. I bilen kokar det över av undantryckta känslor och avsky, men vilket effektivt sätt att skildra en konflikt som ingen kan fly från.
Man brukar säga att det är resan och inte målet som är det viktiga. Så även här. Urnan med askan blir en utmärkt ursäkt för att trycka in två bittra fiender i en bil, och låta dem ventilera sitt hat och möta sina fördomar. Den döda kvinnan, som båda saknar så enormt, är nästan som en osynlig ande som försöker medla. Kan mammas spellista på ett magiskt sätt överrösta de giftiga bråken? Kommer far att acceptera att hans son nu är hans dotter?
Belgiska ”Lolas väg mot havet” har en stark och fin berättelse i grunden, med ett vackert och viktigt budskap. Den bärs upp av två starka huvudroller, men ändå är det något som skaver. Jag känner mig aldrig berörd, men ibland nästan manipulerad av musiken och tillbakablickarna, och hur de känns intryckta för att spela på känslosträngar istället för att låta historien utvecklas på ett mer organiskt sätt.
Bilresan följer en rätt rak och förutsägbar väg. Varje nytt möte är med en karaktär säger exakt den klyscha som behöver sägas. Varje stopp vid vägen har sitt tydliga syfte, att förvärra bråket eller erbjuda en möjlig lösning. Handlingen tar oss sällan på några oväntade vägar. Nej, filmen hymlar inte med vad syftet är: att utmana publikens fördomar om transsexuella och försöka bidra till lite mer förståelse och acceptans. Ett ädelt syfte visserligen men budskapet kunde ha levererats med lite mer finess.
Sevärd är den dock framför allt för karaktären Lola, en tuff skejtarbrud som skiner i varje scen. Skådespelerskan Mya Bollaers (själv öppet transsexuell) är inget annat än ett fynd. Lola är en distinkt karaktär. Hon har brister, kort stubin och mycket energi. Hon bär på barndomstrauman och framtidsdrömmar. Utan hennes hårda fasad och kaxiga attityd skulle detta ha blivit en helt annan film.
I kontrast till henne framstår pappan som lite mer fyrkantig. Franske Benoît Magimel har den mer otacksamma rollem att spela, en karikatyr av en trångsynt gubbe som får representera alla de dumma frågor och hatfulla kommentarer som queer-personer någonsin fått höra. Men det är antagligen meningen, att vem som helst ska kunna se lite av sig själv i Philippe, och inse sina egna eventuella fel och fördomar. I slutändan är det hans generation som filmen riktar sig mot, med hopp om att förklara vad t:et i HBTQ står för, och att det inte är så läskigt.