Beroendeframkallande och fenomenal tysk thriller

Manuset som seriens tio delar vilar på, är delvis skrivet av seriens regissör Baran bo Odar, och är fullständigt briljant! Alltså på riktigt, det är så galet välskrivet och smart att man baxnar i tv-soffan. Det är otroligt nyanserat och trådarna är många och löper samtidigt sida vid sida och huller om buller. Det är kanske väl omständligt i början och kräver viss ansträngning av åskådaren och jag kan heller inte säga att jag fattar allt ens mot slutet, men jag är snabbt så nästlad inne i det jag ser att jag varken kan eller vill nästla mig ut ur det.

Karaktärerna känns överlag väldigt äkta, utan att någon sticker särskilt mycket ut, det är istället den väldigt mångbottnade historien som är det centrala.

Det hela börjar med ett självmord år 2019 i ett litet samhälle där alla känner alla. Sedan går det utför kan man säga. Självmordet bli katalysatorn för många gamla hemligheter som börjar sippra fram och upp på ytan. Vi får snart se samma samhälle 33 år tidigare och även följa med till femtiotalet där dramat på sätt och vis hade sitt ursprung.

Det här är ingenstans en upplyftande serie, det är heller inte en glittrig nostalgitripp till 80-talet även om vissa delar utspelas då. ”Dark” är en mörk historia som egentligen handlar om den klassiska kampen mellan gott och ont, men på ett helt nytt sätt.

Det är egentligen den kampen som också är mysteriet, som utspelar sig samtidigt i både dåtid, nutid och framtid på ett ytterst intelligent och fascinerande sätt. Jag vill egentligen inte säga mer om handlingen, för då är risken att jag säger för mycket.

På många sätt är det en typisk europeisk thrillerserie, där man inte väjer för att låta dramat gå djupare och blir ännu mörkare när det i princip redan nått svart. Det är verkligen dystert. Både miljöer och människor känns ovanligt svårmodiga och dunkla till själ och hjärta, men är samtidigt finstämt mångfasetterade och välskildrade på alla plan. 
Scenerna är trots det dova otroligt vackra och visuellt så snyggt ihopkomponerade att vissa bilder nästan påminner om renässans-målningar.

I denna liksom i nämnda ”Stranger Things” är inget riktigt som det först verkar vara, allting har flera bottnar och dimensioner och slutet är liksom början och vice versa. Allting blir således en tankevurpa av stora mått och det är lika tankeväckande som enträget engagerande. Också i ”Dark” spelar det övernaturliga en stor roll men här är det övernaturliga vetenskaplig förankrat och därför på sätt och vis förklarat. 
Det är dessutom väldigt lite effekter, något som i mitt tycke bara är tacksamt då historien måste berättas på andra mycket bättre sätt.

”Dark” är en sci-fi-serie för vuxna, en otroligt spännande och nervkittlande sådan som både är kuslig, vemodig och vansinnigt vacker. Den har ett ganska långsamt tempo vilket kan vara utmanande för vissa, men det är så vansinnigt fantasieggande och atmosfärrikt att jag vill att det ska ta sin tid. För någon som mig, som älskar gåtor och att snubbla i egna tankar i strävan efter att förstå är det här en ljuvlig upplevelse som jag inte kan få nog av.

Slutet lämnar mig dock ganska konfunderad och jag får inte riktigt svar på allt jag vill få svar på. Fast jag är också glad och hoppas på en fortsättning. Samtidigt undrar jag om det inte är en motsägelse till historiens själva kärna om den någonsin skulle få ett helt tillfredställande avslut.