Berömd detektiv på rymmen

Vi har alla sett, läst eller hört om honom förut. Mannen, myten, legenden – Mr. Sherlock Holmes. Jag är inte någon Sherlockian och har tyvärr aldrig läst någon av Arthur Conan Doyles 56 noveller eller 4 romaner om den berömde konsulterande detektiven. Likt en nedärvd instinkt fruktar jag dock Baskervilles hund och jag följer brittiska ”Sherlock” med beundran. Hur kan då ännu en TV-serie baserat på samma odödliga klassiker bidra med någonting nytt?

Skyskrapor och gula taxibilar, det är tidig vår i New York och Dr. Joan Watsons (Lucy Liu) nya klient har rymt från rehabiliteringscentret på dagen för sin frigivning. Klienten, Mr. Holmes (Jonny Lee Miller), har åkt hem för att han är uttråkad. Något han är ofta. Och för att han behövde sex. Även om han finner kroppsvätskor och stön motbjudande så är det ett nödvändigt ont som krävs för att han ska fungera optimalt. Dr. Watson hinner knappt presentera sig innan han kallar henne för missbrukar-barnvakt och drar med henne till platsen för det första av många mysterier som de kommer till att lösa tillsammans. 

Trots många likheter med originalet: den brittiska accenten, det briljanta intellektet och mordfallen som avlöser varandra i ren ”Morden i Midsomer”-takt, visar det sig snart att denna variant av Holmes är tungt belastad av ett mörkt förflutet. Här har morfin- och kokainintaget förvandlats till ett förödande heroinmissbruk och Dr. Watson är till en början först och främst hans stödperson. Gestaltandet av hans svårigheter i samband med rehabiliteringen är både vemodigt och lagom humoristiskt utfört och ger hans karaktär ytterligare en dimension. Lucy Lius och Jonny Lee Millers skådespelarinsats är också det bästa med serien.

Deras relation är både ohälsosam och underhållande. Att Dr. Watson dessutom spelas av en kvinna har sina fördelar. Hon är mer självsäker än hennes manliga föregångare och dynamiken mellan de två blir ofta mer intressant. Ibland ter sig dock hennes roll väldigt moderlig i förhållande till Holmes och hennes definition som barnvakt stämmer emellanåt för bra in på hennes åtaganden. Detta har serieskaparna försökt väga upp genom att göra henne till mer av en jämlike, om än på ett konventionellt sätt. Hon är hjärtat och han intellektet. Han cowboyen och hon lärjungen. Jag gillar idén men tror att Dr. Watson hade gagnats av fler egna speciella färdigheter. Förvånansvärt nog känns därför den traditionella rollsättningen med två män mindre klichéartad. 

Sherlock Holmes delvis barnsliga beteende och opassande uppförande är förvisso roande. Kommentarer som ”It’s not a collage. I don’t do crafts” rörande ett misstänkt-mördare-montage på väggen är underfundigt. Men sett ur ett kriminalperspektiv så är mordfallen inte mer spännande än en dussindeckare och det är på denna punkt serien brister.  De mysterier och mord de löser är inte tillräckligt intrikata, även om jag verkligen uppskattar moderna inslag som 3D-printade pistoler, så är den mer söt och charmerande än mörk och blodig. I detta fall hade serien mått bra av att följa ”Sherlocks” koncept och satsat på färre avsnitt per säsong.

För en Sherlock-puritan förstår jag om serien kan sticka i ögonen, men den listiga dialogen och Lucys och Jonnys rollprestationer gör att den står sig. Omskrivningen av karaktären Moriraty känns nyskapande samtidigt som idén bakom knyter ihop den första säsongen på ett tillfredsställande sätt. Den har definitivt underhållningsvärde och trailern till säsong tre ser lovande ut då den visar ett kort klipp av Lucy Liu med ett odefinierbart vapen i handen. Något jag väntat på att få se sedan ”Kill Bill”. Om jag ska betygsätta med hjärtat får den en 4:a, men intellektet drar ner den till en stark trea.