Berörande skildring om polisens mänsklighet

På plats på Malmös gator finner vi bland annat den nyexaminerade, norrländska Sara (Amanda Jansson), den mer cyniske Magnus (Oscar Töringe), den oroliga pappan Jesse (Per Lasson) samt Leah (Gizem Erdogan, lysande senast i ”Kalifat”), vars morfar har fått ligister på halsen. Alla kämpar de med att kombinera ett ständigt närvarande privatliv med oförutsägbara arbetsuppgifter som kan bli problematiskt även för den mest hårdhudade konstapeln.

Glöm överdramatiska mordfall, sterila obduktionsrum och ifall ni förväntar er något som i svensk-danska ”Bron” (2011-2018). Vi är dessutom långt ifrån reality-tv som ”Tunnelbanan” och dokumentärskildringar såsom ”Stockholmspolisen”. Nej, ”Tunna blå linjen” är en fiktiv dramaserie, men med perspektivet vardag. En helt vanlig tur i polisens radiobil kan resultera i högt och lågt, enkla fall, och definitivt tuffa fall.

Dagarna flyger fram och vad vi åker med på är stökiga ungdomar, försvunna barn, missbrukande föräldrar, lägenhetsbordeller, flyktingar – kanske inte de stora händelser som hamnar på löpsedlarna, men likväl intensivt. Seriens filmrutor ramas in med små, ettriga, kommentarer från diverse åsiktskrigare, var de än befinner sig i landet. För varje bra sak som polisen verkar göra, verkar det minst finnas lika många som tycker att polisen borde prioritera annat.

Men den viktiga frågan – är det en realistisk skildring av det något okända Malmö? Jag är själv född och uppväxt i mitt Malmö, och visst känner jag igen både miljöer och en del berörda ämnen. Jag lät en rutinerad Malmöpolis ge sin syn på serien och fick definitivt positivt gehör. Hen menade att det är just dessa dilemman som de hamnar inför – hur privatlivet ska balanseras, och hur man skyddar sina egna nära och kära när majoriteten man möter är elände.

Det smarta med ”Tunna blå linjen” är att fokus ligger på relationen mellan polisen och medborgare, vare sig dessa har rent mjöl i påsen eller ej. Det är just i interaktionen, i dialogen, som styrkan mellan de två motpolerna ligger. Manusförfattaren Cilla Jackert är belönad, erfaren, och kan sin grej. Seriens tempo är förvånansvärt högt, men den tar sig ändå sin tid att byta några extra ord, blickar, och känslor i mötet mellan en arbetande polis och en helt vanlig svensk.

SVT-satsningen ”Tunna blå linjen” är som upplagd för att gå hem i stugorna. Kanske kommer den också att starta ett antal diskussioner kring hur vi egentligen ser på våra blåklädda beskyddare. För en sak är säker, att vara polis är inget enkelt jobb.