Med förbundna ögon leder Malorie (Sanda Bullock) två barn, ”Boy” och ”Girl”, mot en flod som ska ta dem till säkerhet i öppningsscenen till ”Bird Box”. De snubblar och snavar men får under inga omständigheter ta av sig ögonbindlarna, vilket Malorie strängt har förklarat, för då kommer de att dö. Vad det är som de absolut inte får se och varför de bär med sig en låda med undulater återstår att se för den som inte vänder bort blicken från Susanne Biers bristfälliga Netflix-thriller.
“Bird Box” är baserad på en roman av Josh Malerman med en premiss som minner om M. Night Shyamalans ”The Happening”. En aggressiv självmordsepedemi har slagit ner som en bomb från öppen himmel och plötsligt kastar sig folk framför bilar eller sätter kökssaxen i egen hals. Kaos, panik och ond bråd död sprider sig som en löpeld längs gatorna och Malorie tvingas söka skydd i en främligs hus tillsammans med en brokig skara överlevare, spelade av John Malkovich, Trevante Rhodes med flera. Frågan är bara hur länge de klarar av att lura den annalkande apokalypsen.
Regissören Susanne Bier må ha en Oscarsstayttet i bagaget (”Hämnden”) men som genrefilmsregissör är hon ett oprövat kort och ”Bird Box” famlar märkbart med grundläggande berättande, tempo och skådespeleri. Visst kan danskan ha bakbundits av mäktiga Netflix-producenter, men även en regissör med förbundna ögon bör förmå att höra när varannan replik klingar falskt.
Bier har alltid haft en dragning till de stora känslorna och breda penseldragen vilket ofta får hennes filmer att väga på gränsen mellan stor dramatik och såpa. Med ”Bird Box” tippar hon ordentligt över kanten, ner i en sörja av underutvecklade karaktärer, absurda repliker och billiga genretroper. Varje scen följer minsta motståndets lag, trailerstöpta icke-repliker varvas med usla beslut och snabba kolhydrater för dåsiga tv-ögon.
Där John Krasinski girigt kramade svettdropparna ur biopublikens händer med den öronbedövande tystnaden i ”A Quiet Place” tidigare i år, misslyckas Susanne Bier konsekvent med att forma något andlöst, nervigt eller ens en gnutta minnesvärt av ögonbindlarna i ”Bird Box”. Vilket kan tyckas slarvigt då filmens ”usp”, det förblindade perspektivet har bäddat för så mycket minnesvärd skräck genom åren (”Blair Witch Project” eller slutscenen i ”REC” någon?).
Men trots att musiken, signerad mästerliga Trent Reznor och Atticus Ross, ger högklassig dramatisk draghjälp klipper Bier ängsligt vidare från varje spänt ögonblick. ”Bird Box” är ett halvhjärtat, djupt oinspirerat hafsverk som gått vilse i en dimma av plumpt plankade scener från bättre filmer som ”The Mist”, ”The Happening” och ”A Quiet Place”. Ge hit skämskudden eller ögonbindeln! För det här var inte bra, Bier.
