Birds sockersöta sci-fi-trip når halvvägs

Brad Bird har något han vill säga. Det står klart och tydligt efter att ha sett hans första rena science fiction-film ”Tomorrowland”. Det är svårt att komma på en film som lika tydligt och uppenbart flaggat med sitt budskap från första till sista bildruta som här. Bird vill att vi ska återfå hoppet på framtiden – att vi ska tro på framsteg, teknik och upptäckarlusta igen. Tillsammans med manusförfattaren Damon Lindelof har han satt ihop en söt och stundtals uppfriskande gladlynt historia om världens öde. 

Helt logiskt i en film döpt efter en åktur på Disneyland tar ”Tomorrowland” avstamp i just ett… Disneyland. Året är 1965 och unge Frank Walters har uppfunnit ett jetpack som han hoppas vinna hela femtio dollar med. Nu går det inte riktigt som har har tänkt sig men istället träffar han på den mystiska flickan Athena (Raffey Cassidy) som ger hon en märklig knapp. Snart är han förflyttad till en annan dimension och ser en framtid fylld av fantastiska maskiner. Paradiset för unge Frank! Men säg den lycka som varar…

Filmens egentliga huvudperson är Casey Newton (Britt Robertson), dottern till en avskedad NASA-forskare som drömmer om att upptäcka och förändra världen. Casey tror på framtiden – och tror att världen inte behöver gå åt helvete. När hon en dag får en likadan knapp som Frank fick fyra årtionden tidigare, förändras hennes värld för alltid. Men saker har förändrats och Tomorrowland är inte längre det paradis det en gång var. Hon slår sig ihop med Frank, nu en medelålders man spelad av George Clooney och Athena (märkligt nog fortfarande en liten flicka…) för att nysta upp vad som egentligen hänt med den fantastiska framtidsvärld de både fått en glimt av.

Det finns stunder av ren filmmakarglädje i ”Tomorrowland” som är ganska fantastiska. Som en fartfylld actionscen i en science fiction-affär med ondsinta robotar från en annan dimension. Eller filmens höjdpunkt, den bisarra och Tintin-liknande scen där Eiffeltornet i Paris förvandlas till något… helt annat. I de stunderna är Brad Bird i högform, och filmen är en njutning. Men lika ofta tar lektor Bird och magister Lindelof på sig de pedagogiska glasögonen och bestämmer sig för att banka hem det teknikoptimistiska budskapet lite mer. Det blir för mycket, för övertydligt och för baktungt. 

Det är också en fillm med barn i fokus, både i flera viktiga roller (Athena, den unge frank) men också i anslaget. Casey i Britt Robertsons tappning är en cool protagonist. Smart, kaxig och handlingskraftig. Men de yngra förmågorna hänger inte riktigt med. Ibland blir det plågsamt tydligt att barnskådespelarna rapar upp inlärda repliker. Clooney är Clooney och gör sin roll bra utan att på något sätt glänsa. Filmens huvudskurk, Nix,  spelas av Hugh Laurie på rutin. Då är istället hans underhuggar-robotar desto roligare att se på med sina isande leenden och mordiska blickar. 

I slutändan knyter Bird och Lindelof ihop säcken på ett ganska tillfredställande sätt. Men kan naturligtvis inte motstå frestelsen att sockra in det hela och dra till med budskapssläggan en sista gång. ”Tomorrowland” är en film som är lätt att tycka om, men svår att älska. Som en motreaktion mot alla dystopier och apokalyptiska science ficiton-filmer är den en frisk fläkt. Om nu bara den hade varit lite mindre självmedveten hade det kunnat bli något riktigt bra. Nu nådde den inte hela vägen fram.