För några veckor sen la Juliette Binoche upp ett litet klipp på sin instagram där Ethan Hawke, iklädd stor myskofta och med en akustisk gitarr i knäet sjöng en liten sång om livets toppar och dalar för henne. Det är helt omöjligt att se det klippet utan att känna att Hawke har musik i sina ådror som bara måste ventileras. I ett annat liv hade han varit countrysångaren på pallen längst in i baren och den där koftan och gitarren varit hans enda två ägodelar. Insikten att han nog varit lika glad för det är ackordet som gjuter liv i hans lovsång till den bortglömde countrysångaren Blaze Foley.
Foley levde ett brokigt, självdestruktivt och alkoholmarinerat liv jämsides countrystjärnor som Willie Nelson, utan att själv lyckas göra samma avtryck bortsett från på sina närmsta. Han sökte heller inte framgång eller de stora strålkastarljusen, han ville bli en legend på sitt eget vis men hans liv tog slut redan innan han fyllt fyrtio. Filmen följer den excentriskt charmige Blaze genom de romantiska åren i skogskojan med kärleken och musan Sybil Rosen (som skrivit manuset), via brustna skivkontrakt och urspårade bar-gig till hans sista spelning och slutet på jordelivet vid en mörk landsväg i Texas 1989.
Ethan Hawkes fjärde långfilm som regissör (här även som skådespelare och medförfattare) ramar kärleksfullt in Foley som en utsvävande och plågad själsfrände, sann mot sina ideal och sitt musikaliska hjärta. Det märks tydligt att Hawke agerar på hemmaplan, berättandet är musikaliskt med nylonsträngar som löper fram och tillbaka genom tid och rum, medan skådisdebuterande musikern Ben Dickey grundar berättelsen i sin livfulla och självklara uppenbarelse som den sinnlige sångaren.
Texas-musiker, amatörer, skådespelare och regissörer samsas alla på verandor och i rökiga syltor för att bygga den brokiga fonden kring Foley och Hawke låter dem allihop jamma. En röksugen Kris Kristofferson skymtar förbi, Austin-gitarristen Charlie Sexton har en glödande scennärvaro som bäste vännen Townes Van Zandt och utan förvarning får vi ett charmigt gästspel från Sam Rockwell, Steve Zahn och regissören Richard Linklater (!) som skivbolags-cowboys. Att Ethan Hawke har levt ett helt filmliv jämte just Linklater (genom filmer som ”Bara en natt” och ”Boyhood”) har satt sina spår. Deras filmer andas i takt och de delar både en poetisk sensibilitet och ett öppet handlag med både scener och skådespelare.
”Blaze” är själsligt besläktad med bröderna Coens frilansmusiker-mästerstycke ”Inside Llewyn Davis” men traskar samtidigt upp sin alldeles egna stig. Den vecklar ut sig anekdotiskt som en amerikansk vandringssägen eller folksång. Ett rörande artist-porträtt, om än flyktigt. Regissören Ethan Hawke har hittat sin kreativa ventil. Han blandar det ljusa med det mörka och rör ihop alltsamman till en vemodig, whiskey-tonad elegi om en man som levde kort och bar sitt stora bultande hjärta på kavajslaget.
