Liksom schlagerfans som minns första gången de såg Sverige vinna Eurovision så minns de flesta skräckfans första gången de upplevde den stora twisten i 2009 års skräckfilm ”Orphan”. Spoilers för de som inte sett denna 13 år gamla film – adoptivfamiljen till nioåriga Esther (Isabelle Fuhrman) upptäcker att hon i själva verket är en vuxen kvinna som på grund av hormonell störning (hypofysinsufficiens) stannat i växten och poserat som barn. Att hon är en psykotisk mördare gjorde knappast saken bättre.
Nu får alltså Esther en prequel och det unika är att Fuhrman – idag vuxen skådespelare – återvänder i samma roll. Till skillnad från stora blockbusters som försökt sig på CGI-föryngringar av skådespelare med ojämnt resultat (”Star Wars”, host, harkel) så har man här helt förlitat sig på traditionell filmmagi i form av makeup och kameravinklar. Resultatet är strålande – man köper fullständigt Fuhrman som lilla Esther.
Att man anar något skevt i hennes utseende hjälper faktiskt då vi denna gång vet hennes hemlighet och det blir desto mer obehagligt när hon manipulerar omgivningen till att tro att hon är ett artigt, oskuldsfullt barn. Fuhrmans laddade rollprestation hjälper lång väg, och mellan explosiva raseriutbrott och kusligt påklistrade fejkleenden etablerar hon stadigt Esther som en ny skräckikon.
Filmen i sig börjar som en svagare variant av originalet – en polerad B-skräckis med en förkärlek till slasher-mord. Flera år innan första filmen tog plats så är Esther på ett mentalsjukhus där hon anses vara den absolut farligaste patienten. Gissa om det tar lång tid innan hon rymmer? Redan här bjuds det på en del klyschor man mest kan fnissa åt, som när utbildade, professionella rollfigurer gör de dummaste misstagen.
Så småningom hittar Esther en passande familj att infiltrera – ett överklasspar (Julia Stiles, Rossif Sutherland) vars unga, försvunna dotter är passande lik Esther. De har även en tonårsson (Matthew Finlan) som knappast uppskattar att söta Esther dyker upp och stjäl uppmärksamheten. Men precis när man tror att filmen lojt ska gå i föregångarens spår så rycker man undan mattan för publiken med en ny, chockerande twist som självklart inte ska avslöjas här.
Det är befriande att se en uppföljare – skräck eller inte – som vågar pröva något nytt och annorlunda. Att filmen med öppna armar anammar originalets oavsiktliga camp-faktor är på gott och ont. Det är underhållande med mer bitande svart humor än kalla kårar, även om man knappast håller tillbaka med blod och våld. En del tänkvärd satir kring klasskillnader och kärnfamiljer. Däremot är det svårt att sympatisera med någon av rollfigurerna och dialogen svajar ostadigt mellan syrliga one-liners och korkad exposition.
Så länge du inte förväntar dig för mycket av denna prequel – och varför skulle du det? – så finns trots allt gott om kul b-skräck att utvinna här. Detta är mest tack vare den utmärkta Fuhrman som visar att hon kan spela kortväxt psykopat lika väl som barn som i vuxen ålder. Vare sig hon spelar piano efter att ha begått ett brutalt mord eller med solbrillor och cigg kör bil till 1980-talsmusik så är hon tveklöst en skräckfilmsskurk som kan sålla sig till storheter som Freddy och Hannibal.