Det är lite ovant att se en amerikansk skådespelerska sminka av sig för en roll. Ofta går deras karaktärer i sängs fullt fixade och ser exakt lika piffiga ut när de vaknar upp dagen efter. Men så är inte fallet för Brie Larson i “Room” som låter sina skavanker blottas inför kamerans lins – en liten detalj som höjer trovärdigheten i detta gastkramande drama.
Hennes karriär har jämförts med Jennifer Lawrences som fick alla att hoppa till efter “den där” rollen. För Lawrence var det indiepärlan “Winter’s Bone”, för Larson som väntat länge på en huvudroll och fick sitt genombrott i “Short Term 12” tyder mycket på att “Room” kommer bli hennes. Kritikerna har hyllat henne för sin rollprestation och Oscarsspekulationerna har redan dragit igång. Se upp för Brie Larson är på väg att ta över. Skådespelerskan gör här ett omskakande och minnesvärt porträtt av Ma, eller Joy som hon egentligen heter, som suttit instängd i ett ljudisolerat skjul på baksidan av en tomt i sju år tillsammans med ett barn som är resultatet av våldtäkter av förövaren. Joy skulle bara hjälpa mannen att hitta sin borttappade hund men blev istället fast i en mardröm.
Det är sonen Jacks (Jacob Tremblay) femårsdag när handlingen drar igång, en långhårig liten krabat som vuxit upp under abnormala förhållanden i ett klaustrofobiskt rum med kök, säng och toa i ett med tv-apparaten som den enda kontakten med omvärlden. För Joy blir den psykiska påfrestningen bara värre och värre och hoppet om att komma ut övergår i ren desperation och flyktförsök. Inför en leverans med proviant hittar hon sin nyckel till frihet.
Visst går det att dra kopplingar mellan filmen och Fritzl-fallet men även om historierna har sina likheter är “Room” inte en becksvart berättelse. Den kärleksfulla relationen mellan Ma och Jack står i centrum. Jack växer upp utan att känna till någonting utanför rummets väggar och hans mamma gör sitt bästa för att förse honom med den trygghet han behöver. Trots omständigheterna är han i allra högsta grad omhuldad.
Efterdyningarna av händelsen är ett kapitel i sig om hur man bearbetar en sådan traumatisk upplevelse. Genom Jacks första möten med oändligt många nya intryck i den stora vida världen och kamerans tillbakarygganden när saker och ting blir för överväldigande föreställer sig skaparna hur ett sådant här scenario hade kunnat se ut. Ingenting förenklas eller sensationaliseras. “Room” har i Lenny Abrahamsons regi behandlats med största tänkbara vördnad.