Bond har mött sin värsta fiende

Inledningen är min favoritscen i ”Spectre”. Kameran sveper över Mexikos gator, fyllda av festligheter kring De Dödas Dag. James Bond gömmer sig bakom en dödskallemask, lyckas trots det få ragg, följer med en kvinna hem men hoppar ut genom fönstret för att knäppa skurkar… Flera minuter flyter förbi i en enda lång, härlig tagning. Sen kommer den svettiga helikopterfighten som hamnar högt i topp bland Bonds bästa actionsekvenser. Här går pulsen på högvarv från första sekund.

Döden är ett tema som genomsyrar ”Spectre”, från början till slut. Det handlar om att döda eller dödas. Det handlar om spöken från det förflutna som hjälper och stjälper, gömmer sig i skuggorna och manipulerar James Bond och publiken. Ett tips är att damma av Daniel Craigs tre senaste Bond-filmer och se dem som en följetong. Bond har egentligen aldrig varit en filmserie på det sättet, snarare en serie fristående spionäventyr, men ”Spectre” gör ett snyggt jobb med att knyta samman lösa trådar från ”Casino Royale”, ”Quantum of Solace” och ”Skyfall”.

Många blinkningar skickas också längre bak. Den som kan sin Bond-historia minns SPECTRE som en terrororganisation ledd av Blofeld, en ärrad flintis med lurvig kisse och många onda planer. Med tanke på titeln är det ingen spoiler att organisationen är tillbaka, på nytt introducerad i Bonds liv.

Här blir det problematiskt. Christoph Waltz bidrag till filmen är svårt att prata om utan att avslöja saker. Men jag räknar med att det kommer skrivas spaltmeter om vilken besvikelse hans skurk är. Nu introducerar man inte SPECTRE utan att ha större planer för dem, jag tror att vi kommer få se mycket mer i kommande filmer. Men ”Spectre” känns som en mellanfilm, en andningspaus i väntan på något stort som ska hända framöver. För i den här historien får skurkarna aldrig chansen att visa vad de går för. (Jag hade samma problem med Syndikatet i ”Mission: Impossible – Rogue Nation”: man måste visa onda handlingar, det räcker inte att skryta om dem.) Det blir aldrig tydligt vad som står på spel.

En som man däremot inte kan klaga på är Daniel Craig, han gör sin roll för fjärde gången och med nästan överdriven sex appeal. Det sprutar självsäkerhet och swag ur öronen på honom i varje bildruta. Med glimten i ögat skämtar han om sina alkoholvanor och osunda leverne, känns rätt i tiden då flera Buzzfeed-artiklar oroat sig över karaktärens hälsa. Samtidigt hintas det på nytt om en trasig barndom, och senaste kvinnan vid hans sida Madeleine Swann (Léa Seydoux) ifrågasätter ett par gånger hans val av yrke. Det finns ett djup bakom den här tragiska figuren som filmerna sällan snuddar vid, men när de gör det blir han otroligt intressant.

Mindre fascinerad blir jag av hans förutsägbara resa genom den här filmen, som går helt by-the-book. Bond har fått ett sista uppdrag från mördade M (Judi Dench) och följer ledtrådar från punkt A till punkt B och punkt C (samtliga råkar vara exotiska platser) och så vidare, tills han står öga mot öga med storskurken. Från den sårbara Bond vi mötte i ”Skyfall” är han tillbaka i form som en närmast odödlig tv-spelshjälte, och sånt är inte jättespännande att se, ärligt talat. 

Speltiden i den längsta Bond-filmen hittills drygas ut med ett rätt slätstruket maktspel hos MI6. Nye M (Ralph Fiennes) kämpar för att behålla 00-agenterna medan sliskige C (Andrew Scott) vill ersätta dem med ett världsomspännande övervakningsnätverk. Så är agent 007 officiellt ur tjänst, tvingas agera på egen hand och bevisa att han inte är en relik i den moderna världen… såg vi inte något liknande i de tre senaste ”Mission: Impossible”-filmerna? Plus några gånger i Bonds historia? Här kunde man klippt bort en halvtimme ur ”Spectre” utan större förlust.

Svensk-holländske filmfotografen Hoyte van Hoytema (”Låt den rätte komma in”, ”Interstellar”) står bakom kameran och är grym. Han målar med ljus, mörker och långa skuggor som i en film noir. ”Spectre” klär fint i en klassisk kostym där mycket känns igen från Sean Connerys och Roger Moores era. Kanske lite för mycket. Inledningsscenerna är som sagt en fröjd att se, medan flera andra actionbitar verkar istället designade som hommage till förr istället för att bryta ny mark. Kul naturligtvis att kunna bocka av referenser under filmens gång, men man blir sällan överraskad eller imponerad.

Men Bond är Bond, en institution i filmvärlden i över 50 år. Alltid pålitlig när du söker underhållning och verklighetsflykt. Även ”Spectre” är ett stabilt filmspektakel med sköna biljakter, snygga damer, en stilig hjälte, sex, faror och explosioner runt varje hörn. Mycket pang för biopengen. Det är en lekfull Bondfilm och en viktig kugge i 007-maskineriet. Den tittar närmare på James Bonds bakgrund och lovar mycket mer SPECTRE i framtiden. 

Det verkar som att Bonds värsta fiende är förväntningarna som kommer med varje ny film. Det jättelika bagage som agenten bär på sedan 1962, och ett ständigt krav på att leva upp till publikens behov och överträffa dem, har på gott och ont skapat en ambitiös men något tunn ”Spectre”, som inte håller för närmare granskning. 

Först i slutscenerna händer det igen. Spänningen och pulsen stiger i en sista jakt mot klockan. Och jag inser att de kan ju om de vill, att leverera det hardcore-fansen vill ha och samtidigt omdefiniera Bond för en modern tittare. Men det är många lösa skott på vägen innan något träffar mitt i prick i ”Spectre”.

Damn you, ”Skyfall”, som satte ribban så högt.