Efter ett långt liv tillsammans avslöjar Sandra sin make i städskrubben med en väninna under en cocktailbjudning och tar då sitt pick och pack och drar. Med sina dyra resväskor flyttar hon in i sin bohemiska systers röriga lilla London-kvart, långt från de golfbanor och salonger där Sandra spenderat större delen av sitt liv. För att hjälpa Sandra upp på hästen igen tar systern med henne på en livsbejakande danskurs där hon introduceras för den charmerande båtmekanikern Charlie (Timothy Spall). Steg för steg hittar hon nytt mod att gå vidare i livet, och kanske i sällskap av en ny livskamrat på ålderns höst?
Visst finns där fina stunder i en historia om att återfinna fotfästet när livet rycker bort mattan under ens fötter även om brustna hjärtan, altzheimer och ekonomiska problem konsekvent trippas förbi med lite väl lätta fotsteg. Timothy Spall är som alltid en fröjd att skåda och Imelda Staunton (”Vera Drake”, ”Pride”) skänker både hjärta och (en aning) smärta till filmens centralgestalt. Men vad gör det när dessa livfulla seniorer tryckts in i en så föråldrad film-mall, där varje vändning markeras med motorvägsskyltning och tilltalet känns hämtat från barnfilmshyllan?
Manuset är styltigt, klumpigt och oinspirerat, konstant på jakt efter de billigaste och mest uppenbara poänger, sådär som det ofta blir när yngre människor ska skriva om pensionärer. Varje replik handlar om hur tokigt det är att bli gammal. Varje skämt kretsar genomgående, närmast uteslutande kring laxeringsmedel, vuxenblöjor, viagra och det där med att inte förstå sig på smartphones. När sen det tjugoelfte skämtet faktiskt visar sig vara kul så är man tyvärr redan för matt för att dra nämnvärt på smilbanden.
Nog svänger det om gamlingarna i ”Som en dans”, men dansen är taktlös och kräver lite väl många kryckor för att bli medryckande.