En stor del av min gymnasietid spenderades i Elwynn Forest, bland Murlocs och Kobolds (”You no take candle!”) och väntan på den här filmen har därför varit lång. Duncan Jones, med sci-fi-pärlan ”Moon” som främsta merit, fick det omöjliga uppdraget att ta Blizzards älskade och massiva värld till vita duken och axlade därmed miljontals spelares förväntningar. Inte lätt alls såklart, men mot alla odds levererar han här från första bildrutan och det märks tydligt att han är ett stort fan av källmaterialet.
Travis Fimmel spelar Anduin Lothar, en härförare från människornas huvudsäte Stormwind. När mystiska attacker tar plats runt om i riket ackompanjerade av rykten om enorma gröna bestar blir det upp till den skäggige svärdssvingaren att undersöka saken. Vad är det som attackerar dem, och kanske ännu viktigare, varför?
På andra sidan konflikten möter vi Durotan, spelad av Toby Kebbell. En konfunderad och på många sätt tvivlande orch-hövding med ansvar över Frostwolf-klanen. När den mäktige Gul’dan samlar alla orchstammar för en invasion av människornas värld Azeroth, lyder han motvilligt, men tvivlet gror så sakteliga. Vad slåss de för? Och för vem?
Första gången jag får se Durotan blir jag tvungen att dra efter andan. Med en närbild på det stora monstrets ögon (trailern gör det inte rättvisa, se den på IMAX) sätter specialeffektsteamet tonen direkt. Han känner något därinne under alla tänder och ärr, det syns tydligt, och efterföljande scener håller samma brutalhöga standard. Det är utan tvekan de absolut mest välgjorda animerade varelserna som någonsin satts på film vi har att göra med här. Jag är sanslöst imponerad.
Handlingen är förhållandevis rudimentär, och det finns mycket (mycket, mycket, mycket) mer att ösa ur från Blizzards över 20 år gamla Warcraft-historia än så här, men för den oinitierade kan jag tänka mig att det trots detta kan vara rätt svårt att hänga med tidvis. Det är många olika namn på personer och platser som svischar förbi, och det är inte alltid helt lätt att veta vilket som hör till vad, även om jag som Warcraft-fantast ler varje gång en blinkning till spelen gör entré. En del logiska luckor smyger sig också med för att försvåra ytterligare, och dessa stör såklart helhetsintrycket.
Tempot är högt i ”Warcraft”, och ibland önskar jag att skeenden hade fått ta lite längre tid på sig. Ibland känns det som att relationerna, åtminstone vissa av dem, inte har fått marineras tillräckligt länge för att förtjäna eventuella payoffs, och filmen lider lite av att nästan rusa från scen till scen. Inför uppföljaren vill jag gärna ha mer fokus på karaktärerna, även om många fina ögonblick faktiskt hinns med redan nu.
Sammanfattningsvis då? Ja, olyckskorparna har flugit lågt över en av de mest ambitiösa spelfilmatiseringarna någonsin, redo att hugga på minsta tecken på svaghet, men ”Warcraft” är helt enkelt en mycket bra film av fans, för fans, och jag lämnar biosalongen ordentligt tillfredsställd och med sug efter en fortsättning.
Med lite mer tid på sig att fördjupa relationer på, och en redan etablerad värld att jobba med, kan Duncan Jones i en eventuell fortsättning slå till med något riktigt stort. Som det är nu bjuds vi på en bildperfekt filmversion av ”Warcraft” (herregud, kolla in dvärgarna!) med alla delar ett fan som jag vill ha, och betyget blir därefter. Lok’tar!