Oavsett vad för film du ser med Nicolas Cage – vare sig det är en hårdkokt actionrulle, en skruvad B-skräckis, en skrattretande kalkon eller till och med ett tänkvärt, samhällskritiskt drama – så är det aldrig tråkigt. Och Cage kommer alltid leverera en oförutsägbar prestation som roar eller chockar, om inte bägge samtidigt.
Få till inga skådespelare har spelat roller som är hårt impregnerade i populärkulturen via memes, GIFs, citat, videoklipp, etc. När han nu äntligen får spela en av sina tre drömroller (Stålmannen och Kapten Nemo är de andra två) går det bara att konstatera – hans greve Dracula kommer absolut sålla sig till hans imponerande register av märkliga, odödliga kultfigurer.
Regissören Chris Mckay (”The Lego Batman Movie”, ”The Tomorrow War”) har själv berättat att filmen ursprungligen var tänkt som en direkt uppföljare till Tod Brownings klassiker ”Mysteriet Dracula” (1931). Tidigt i filmen har man på ett nästintill briljant sätt lyckats ersätta originalskådespelarna Bela Lugosi och Dwight Frye med Cage och Nicholas Hoult i några utvalda scener.
Därifrån vandrar den välbekanta historien om den blodsugande greven och hans lojala titeltjänare från dåtiden till moderna New Orleans. Renfield (Hoult) går i terapi för att vädra den ångest han har över att förse sin ondskefulla mästare med offer. Men allt tar en vändning när han oavsiktligt hjälper råbarkade snuten Rebecca (Awkwafina) i hennes krig mot mäktiga gangster och poliskorruption.
Cage har blivit något av ett affischnamn inom skräck och även om denna högljudda popcorn-rulle lutar sig mer mot actiongenren så är det lika ljuvligt man kan tänka sig att se den gamle Oscarsvinnaren gestalta historiens mest klassiska vampyr. Han fräser, väser, stirrar, gestikulerar och växlar stadigt mellan flamboyant sarkasm och dreglande överspel. En genuint ond skurk utan samvete – men gott om humor. Han är riktigt rolig och insatsen i ”Vampire’s Kiss” liknar sansad i jämförelse.
Men här finns också gott om utrymme för motspelarna. Det är kul att se Awkwafina som tuff, vresig hjältinna, en befriande omväxling från genrens vanligtvis våpiga kärleksintresse i nöd. Hon tar välförtjänt gott om plats med sin karaktäristiska stämma och buffliga kroppsspråk. Det är kul bara att höra henne svära.
Hoult kör på med sin charmigt fumliga, Hugh Grant-liknande toffel han numera bemästrar och det funkar utmärkt. Här finns också minnesvärda biroller. Det är ett inspirerat val med iransk-amerikanska veteranen Shohreh Aghdashloo (”The Punisher”, ”Star Trek Beyond”) som hänsynslös maffiaboss. Komikern Brandon Scott Jones (”Senior Year”, ”The Good Place”) är hejdlöst kul som omtänksam terapiledare.
Filmen är precis den typ av opretentiös underhållning man hoppas den ska vara. Den vet vad den är och gör, som exempelvis att peta in söta men lättsamma budskap om att stå upp för sig själv och njuta av livet i allt blodbad. Här finns en förlösande dos rapp dialog och kvicka one-liners. Dessutom är dess sköna speltid på 93 minuter en sund hänvisning till andra påkostade blockbusters.
Mindre frågetecken uppstår kring relationen mellan Renfield och Rebecca som inte riktigt vill landa i varken en romans eller kompiskomedi. Sedan är enorma mängden CGI-blod så fult som det nästan alltid är. Om tanken var att det ska föra tankarna till bokstavligt serietidningsvåld så funkar det inte när de praktiska effekterna är desto bättre.
Men det gör inte så mycket. Det är fortfarande tacksamt att man – till skillnad från många andra vampyrfilmer – vägrat böja sig för någon åldersgräns och istället ger oss komiskt överdrivet blod och våld i mängder. Om detta är framtiden för Universals eventuella Dark Universe så är det bara att sätta foten i gaspedalen och köra!