Det är svårt att göra någonting nytt av konceptet tidsresor. Paradoxalt nog. Det finns nämligen en del regler man måste följa (för att undvika paradoxer), så det krävs något extra för att sticka ut i mängden av filmer med samma grundtanke. Och just att sticka ut är inget Ulf Malmros nya film, ”Flykten till framtiden”, lyckas särskilt väl med. Men trots bekanta kryddor, och att det tar ett tag för smakerna att koka ihop, smakar filmen inte alls så dumt i slutändan.
Svante, spelad av Elias Palin, lever på 70-talet. Eller lever och lever, han ska ju snart dö. Ett hjärtproblem sätter nämligen käppar i hjulet för det där med att fortsätta leva, och när han plötsligt (via en tunnelbanevagn) befinner sig i nutiden, alltså år 2016, inser han att medicintekniken nu utvecklats så pass långt att han kan räddas via en simpel standardoperation som inte fanns tillgänglig på 70-talet. Om han bara kan få ihop pengarna som behövs för att betala operationen, vill säga. Dessutom träffar han i samma veva Elsa, spelad av Victoria Dyrstad, och en kärlekshistoria mellan två tidsepoker tar vid.
Det börjar lite… styltigt. Både från skådespelarnas håll, men också i fråga om manuset. Alltför väntade skämt av typen ”hur funkar den här framtidsmojängen som egentligen är en iPhone” staplas på hög innan handlingen tar fart, och hela den här valsen med en person som är vilse i en annan tid är väldigt gjord. Det tar sig dock betänkligt efterhand och blir både charmigt och en smula tänkvärt, även om det känns som att en hel del potential kastats bort i filmen. Varför hålla sig så hårt till det förväntade? Varför inte göra något nytt och riktigt crazy? Om det är någon svensk som kan göra crazy så är det ju Ulf Malmros, mannen bakom briljanta ”Smala Sussie”. Från och med mitten av filmen lyckas hur som helst långfilmsdebutanten Elias Palin gjuta liv i sin Svante-karaktär och jag börjar bry mig om hur det går för honom, och därmed vaknar också själva filmen till liv.
Känslan av 70-tal förmedlas genom ett schysst soundtrack och tidstypiska kläder, och i fronten för det går Henrik Dorsin. Han spelar en stor roll som Svantes chef och filmens stora komiska sidekick, men jag har svårt att se förbi att det är just Henrik Dorsin som står där i utsvängda jeans och parodisk frilla, och inte en riktig karaktär av kött och blod. Klichéerna haglar en smula för frekvent ur hans hasch-rökande mun, och enbart stundtals blir det roligt.
I slutet av filmen får jag kämpa lite för att hänga med i exakt hur allt hänger ihop (nog gömmer det sig några små hål i manuset?), men det känns nästan som en petitess i sammanhanget. Filmen lever och dör inte med det. Jag har trevligt, även om jag misstänker att ”Flykten till framtiden” nog kommer att vara borta ur minnet när vi alla faktiskt befinner oss i framtiden.
Kort sagt: jag hade velat se något som var aningen mindre styrt av sitt koncept, och något som vågade ta ut svängarna lite mer. Men som svensk light-version av ”Tillbaka till framtiden” får ”Flykten till framtiden” klart godkänt i betyg.