Säga vad man vill om Kjell Bergqvist men pondus har han. Det är helt förståeligt att Ulf Malmros använt skådespelare i nio av sina film- och TV-produktioner. Bergqvists barska framtoning passar oftast som handen i hansken i Malmros lite bisarra och skruvade historier. Oftast har han förpassats till komiska biroller men i ”Den bästa sommaren” fick skådespelaren äntligen en saftig huvudroll att bita i.
Rollen som begravningsentreprenören Yngve Johansson gav honom det erkännande (bland annat i form av en Guldbagge) han länge förtjänat. Handlingen utspelas i byn Molkom på 1950-talet där den ensamma, grinige Yngve tar emot sommarbarn från storstaden. Barnen Mårten (Anastasios Soulis) och Annika (Rebecca Scheja) inser att Yngve inte är så förtjust i barn men tyr sig till varandra och med tiden bildar de allt starkare band med såväl Yngve som deras barnlösa lärare (Cecilia Nilsson).
Detta är ett perfekt exempel på hur Malmros, en av Sveriges mest intressanta regissörer, kan göra så mycket med så lite. Egentligen är själva historien ganska standard, av typen vi sett i familjefilmer oräkneligt antal gånger förut. Men det levereras ett rikt persongalleri där man med små medel fördjupar sig i var karaktär och engageras i deras livsöden. Det finns gott om charm, hjärta, värme och subtil humor men även tänkvärda moment om ensamhet, kärlek, utanförskap och döden.
Unga Scheja har utstrålning som heter duga, Nilsson är underbar och vår framlidne Brasse Brännström lyckas framodla såväl skräck som tragedi med sin elaka överklassfarbror. Men detta är trots allt Bergqvists film. Hans griniga gubbjävel är på pricken med sina fel och brister. Han skalas sakta men säkert av sitt taggiga skal för att bli den omtänksamma människa han egentligen är, utan att någonsin förlora sin pondus eller personlighet.
Filmens svagare kort är debutanten Soulis (som på senare år synts i ”Studentfesten” och Johan Falk-filmerna). Han är inte dålig men veknar i jämförelse med motspelarna och det blir några vacklande hundvalpsblickar för mycket. Det känns inte heller helt lyckat att slänga in en svart hotellpianist (Gachugo Makini) som får utgöra en slags ”Magic Negro”-stereotyp trots syftet att spegla huvudkaraktärernas ”öppna sinnen”.
Men det är detaljer i marginalen. ”Den bästa sommaren” är tveklöst en av Malmros bästa långfilmer och Bergqvists bästa prestationer. En film om att vara ung, naiv, förvirrad och kär som är lätt att tycka om. Om något sin generations ”Mitt liv som hund”. Och bara att få se Bergqvist dansa tango gör den värd en titt.