Chris Hemsworth återvänder till rollen som den emotionellt plågade legosoldaten Tyler Rake i uppföljaren till en av Netflix mest framgångsrika originalfilmer. Efter den dramatiska avslutningen i förra filmen går en skadad Tyler precis som så många filmiska actionhjältar innan honom i pension för att spendera tid i vildmarken och läka. Samvetet för gamla svek äter långsamt upp honom inifrån. Eftersom det här är en actionfilm så blir det givetvis inget lugn och snart leder han sitt team på en livsfarlig fritagningsoperation i Georgien.
Det här är en fortsättning som till stor del förstått sin föregångares styrkor. Den fokuserar mycket på att leverera intensiv action, men underbygger även dessa scener med känslor. Manuset bygger en emotionell grund för varenda farlig situation att stå på. Vi känner hela tiden att liv står på spel och det skapar oavbruten spänning. Det är aldrig självklart att våra hjältar ska gå segrande ur striden eller att människorna som de ska rädda ska överleva. Det är svettigt och nervigt från början till slut. Våldet är rått och blodigt.
Det märks dock tydligt den här gången att man velat fria till den traditionella actionpubliken. Dramat drevs i den förra filmen av huvudkaraktärens närmast suicidala sorg och var ovanligt nattsvart för genren. Sorgen finns fortfarande med även här, men det är mer välbekanta, och betydligt mer hoppfullt upplysta, vägar som vi färdas på. Trots att filmen är uppenbart riktad till den stora massan så säljer den ändå aldrig helt och hållet ut sig.
Ännu tydligare är det att man siktar på att bygga en franchise. Personerna vid sidan av Tyler får mer utrymme än tidigare och man följer den här gången gruppen snarare än en enda mans kamp mot både yttre fiender och sina inre demoner. Karaktärerna utvecklas under filmens gång på ett sätt som påminner om hur tv-serier bygger upp dramatik. Tylers pålitliga kollega Nik får lika stor del av dramat som Tyler själv. Precis som i förra filmen blir även de individer som ska räddas riktiga människor. Till och med skurken Zurab vinner stundtals publikens empati.
Hemsworth fortsätter spela sin roll trovärdigt och jordnära hur överdrivna scenerierna runt honom än blir. Han har vid det här laget med all önskvärd tydlighet visat att han är så mycket mer än Thor. Golshifteh Farahani ger oss nyanserat och stundtals urstarkt spel i rollen som Nik. Tornike Gogrichiani imponerar i rollen som Zurab. Han ger djup till en typ av roll som annars spelas som ett ensidigt monster. Vi förstår drivkrafterna bakom hans hämndlystnad och att han inte har något annat val än att leva upp till hedersprinciper inlärda från barndomen.
Estetiskt sett så är det här en renare film än den första var. Det gulaktiga filtret har tagits bort och ersatts av det sedvanligt polerade foto som alla actionfilmer idag har. Där vi i förra filmen rörde oss bland bråte och ruiner i scenerier som påminde om det vi vanligtvis ser i krigsfilm så bjuds vi här mestadels på rena och snygga storstadsmiljöer alternativt natursköna vyer. Större actionscener kräver dock mer cgi och här ser dessa effekter alldeles för uppenbart ut som just sådana. Det förstör en del av helhetsintrycket.
Sammanfattningsvis så är ”Extraction 2” en mindre vass och hjärtskärande, men i sin storslagenhet rejält underhållande, uppföljare som lämnar mersmak när den är över. Precis som den första filmen hade jag gärna betalt för att se den här på bio. Den här kvaliteten på action hör hemma på en stor duk.