Ingenjören och tvåbarnspappan Cooper (Matthew McConaughey) har liksom många andra varit tvungen att ändra sin yrkestitel till bonde, eftersom befolkningen på den döende jorden är i akut behov av mat, snarare än förbränningsmotorer. När det visar sig att NASA har upptäckt ett välplacerat maskhål i vårt eget solsystem beslutas det raskt att Cooper ska ratta en rymdfärja igenom det för att söka efter nya, beboeliga världar. Detta innebär att han måste skiljas från sin unga och överintelligenta dotter Murph (även från sin son, men det gör man inget nummer av), kanske för alltid.
När man kryssar mellan svarta hål och andra kosmiska oroselement hamnar nämligen, får vi veta, tiden i svårartad obalans. På andra sidan maskhålet kan en timme för Cooper och hans team innebära att flera år förflyter på jorden. Det rör sig alltså om en ännu jobbigare variant av vad som drabbade den i hypersömn försänkta Ellen Ripley mellan ”Alien” och ”Aliens”, då hon vaknade upp till beskedet att hennes dotter hade hunnit dö av hög ålder hemma.
I besättningen på denna löjligt riskabla färd ingår fysikern Dr. Rand (Anne Hathaway) och en klossliknande robot vars humornivå kan justeras i procentenheter. Jag gissar att den här roboten, som man kan se som en smartkäftad variant av HAL 9000 i ”2001: A Space Odyssey”, kommer att dela biopubliken i två läger. Själv befinner jag mig tveklöst i det läger som gärna hade sett att Christopher Nolan löste utformandet av den obligatoriska talande artificiella intelligensen – som alltid måste finnas på rymdskepp i framtiden – på ett helt annat sätt.
Lyckligtvis drunknar detta irritationsmoment ganska omgående i spektakulära rymdlandskap, svettiga spänningsmoment och tankeprovocerande teorier, förmedlade i allmängiltig form. Nolan har lagt ribban högt med ”Interstellar”, och han lyckas allt som oftast i sin ambition att nå högre, visuellt och konceptuellt, än han har gjort tidigare.
Lite för ofta dröjer han sig kvar i flåsig sentimentalitet, och tempot saggar vid ett par tillfällen under de nästan tre timmar som ”Interstellar” tar i anspråk. Förväntningarna på ett fulländat mästerverk från en av de senaste tio årens mest populära regissörer infrias på det hela inte. Kanske har det att göra med den tendens till att vilja vara allomfattande som Nolan uppvisar, möjligtvis hade filmupplevelsen gagnats av ett något stramare och djupare fokus, fått vara någon halvtimme kortare.
Men det är en prestation, inte minst tekniskt, att levandegöra komplexa företeelser som förvrängd rumstid och svarta hål och att få dem att samsas med en basal men innerlig och fungerande historia om kärlek och människans förhållande till sin planet och till tiden i allmänhet. När Nolan får spinna loss ordentligt – femdimensionella existensformer, någon? – tangerar ”Interstellar” gränsen för sådana science fiction-klassiker som redan har nämnts i den här texten. Det är bara det att han aldrig spränger den.