Dags för revansch

Adonis Creed hinner knappt njuta av världsmästartiteln när en oväntad boxare utmanar honom. Det är sonen till Ivan Drago, ryssen som dödade hans far i ringen för en massa år sedan. Tränaren säger nej, flickvännen avråder, men Adonis accepterar utmaningen. Det här är större än en vanlig match där ett blänkande bälte eller en fin bil står på spel, det är revanschen som han har väntat på i hela sitt liv.

Det mest överraskande med ”Creed II” är att filmen lyckas skapa en fascinerande karaktär jag vill veta mer om… och slarvar bort honom totalt. En kämpe som inte kan mycket annat än att slåss, född i en familj som lever i skuggan av gamla nederlag och aldrig kommit vidare i livet. Problemet är att han heter Drago, och är således ”hjältens” motståndare – alltså ”fienden” enligt all Hollywood-logik. Viktor Drago målas upp som ett bittert muskelberg i de få scener han är med i, påhejad av en lika surmulen farsa (Dolph Lundgren). Tysk-rumänske boxaren Florian Munteanu lever upp till sitt smeknamn ”Big Nasty” och har en imponerande fysik och närvaro i ringen, men i de mer dramatiska scenerna visar sig den bristande skådespelartalangen. Vilket kanske förklarar varför de mer dramatiska scenerna blev få för hans del.

Och tyvärr, att skildra amerikanen som en rakt igenom godhjärtad svärmorsdröm och ryssen som en fåordig mördarmaskin var väl normalt år 1985, men känns idag rejält ofräscht. Jag vet inte mycket om sportens värld, men där finns sällan good guys och bad guys, bara atleter som kämpar på samma villkor. Filmen missar chansen att visa hur lika Adonis och Viktor egentligen är, sammanlänkade av sina fäders gamla ödesmatch, för det hade kunnat göra ”Creed II” riktigt intressant.

För något nytt behöver hända om det ska bli fler uppföljare i den här serien. Hur mycket kan man egentligen variera en underdog-historia? ”Rocky”-filmerna har redan tömt ut alla varianter flera gånger om, och den här filmen – nummer 8 i franchisen – har inte mycket nytt att komma med när det gäller uppgörelserna i boxningsringen.

Men filmskaparna vet att det som räknas är de personliga insatserna. Vad som händer på hemmaplan gör publiken engagerade. Och det är också det småmysiga familjedramat, inte fighterna, som bär upp ”Creed II”. Michael B. Jordan och Tessa Thompson har fin kemi tillsammans när de tillsammans tar nya steg i sambolivet. Och självklart finns den gamle trogne Rocky Balboa där vid hans sida, för att med hes röst dela med sig av goda råd.

Cheo Hodari Coker (”Luke Cage”) står för storyn och Stallone skrev manuset. De både hedrar ”Rocky”-filmernas historia, kittlar nostalgi-nerven hos gamla fans, och bygger vidare på något eget. ”Creed”-regissören Ryan Coogler har nu lämnat över regihatten till Steven Caple Jr., en ung hyllad nykomling, som förvaltar sitt uppdrag med hedern i behåll. Det känns inte längre lika nytt och kaxigt som den första ”Creed”, men i slutändan levererar de en uppföljare som kanske missar några slag, men har hjärtat på rätta stället.