Den bästa tv-serien som baserats på en Stephen King-roman!

En tidig morgon någonstans i Ohio köar en mängd människor utanför den lokala arbetsförmedlingen. Ut ur morgondimman dyker plötsligt en grå Mercedes upp. En man iförd clownmask har fått för sig att brutalt meja ned den långa kön. Mängder av människor omkommer, däribland ett spädbarn, och minst lika många skadas allvarligt. Brottsplatsen ser ut som ett slagfält och kan nog mest liknas vid ett terrordåd där mängder av livlösa, lemlästade och blodiga kroppar ligger kastade huller om buller. Bilen, som sedan visar sig vara stulen, försvinner sedan från platsen för att dumpas en bit därifrån. Låst och utan några som helst ledtrådar om vem förövaren var och än mindre något om hans motiv.

Några år senare får dock den före detta utredaren av det olösta fallet, den numer pensionerade kriminalkommissarien Bill Hodges (Brendan Gleeson), plötsligt ett hånande mail från mördaren. Ett mail som sedan ska följas upp av ytterligare ett och sedan ytterligare ett och så vidare. Allt för att driva den bräcklige och ångestfyllde Hodges till vansinne och vad som sedan följer är en slags katt-och-råtta-lek vi sent ska glömma.

Som ni kanske redan förstått bjuder ”Mr. Mercedes” inte på någon klassisk who-dunnit-historia, utan här blir vi istället presenterade för både protagonisten (Gleeson som den före detta polisen Bill Hodges) och antagonisten (Harry Treadaway som massmördaren Brady Hartsfield) redan i pilotavsnittet. Sedan får vi i de resterande nio avsnitten följa dessa tu genom deras liv och detta oftast helt separerade från varandra. Förutom då de stundom drabbar samman förstås.

Det är hela tiden oerhört engagerande och spännande att följa dessa två till synes vitt skilda personligheter. På ett mycket skickligt sätt har man dock dessutom lyckats med att visa på att de båda faktiskt, trots uppenbara skillnader, har mer gemensamt än vad man vid en första anblick kanske kan tro. Medan Treadaways Hartsfield är en gravt empatistörd kille som känner sig fulltständigt utestängd från samhället, är Gleesons rättfärdige och lagupphållande Hodges egentligen inte så långt ifrån om man ser till just det sociala; de är båda enstöringar, båda känner sig oförättade/osynliga och de drivs av krafter de själva knappt rår på. Här skulle man kunna börja prata om gråzoner och absolut; ”Mr. Mercedes” är definitivt en serie som guppar i just den zonen.

Det är inte alltid helt enkelt att komma undan med ett upplägg som detta, då man dock har så pass intressanta och mångbottnade karaktärer som just Hodges och Hartsfield faktiskt är, underlättar det nog säkerligen. Sedan har det knappast skadat att skaparen av själva serien heter David E. Kelley. Kelley är liksom mästarnas mästare på det här med att skapa trovärdiga, mångbottnade och jordnära karaktärer. Det spelar liksom ingen roll att Kelley samtidigt gör karaktärerna väldigt unika, ibland till och med bisarra, han kommer undan med det ändå, karln är genial. Självklart ska även Stephen King ha cred här, även regissören Jack Bender (”The Sopranos”) som står för regin i samtliga avsnitt. Det märks dock att Kelley har mer än ett finger med i spelet.

Det där är lite som jag annars brukar säga; gav man bara Stephen Kings material till rätt person, regissör som serieskapare, skulle valfri roman bli till ett mästerverk som film alternativt tv-serie. Vi har sett det ske med Frank Darabont, vi har sett det ske med Stanley Kubrick och nu ser vi det hända med Kelley.

Innan jag rundar av denna lilla recension vill jag även passa på att inflika några ytterligare aspekter. Dessa aspekter tilltalar mig personligen väldigt mycket, men för andra kanske det kan uppfattas som negativt?

”Mr. Mercedes” är en mycket mörk berättelse, för att inte i vissa stunder säga hopplös. Kelley och hans kollega Bender har definitivt inte haft några som helst problem med att göra ett och annat störtdyk rakt ned i den mörkaste av mörka avgrunder. Dessa störtdyk kan innebära en massa olika hemskheter. Till exempel är själva massmordet i sig, som visar sig vara överraskande brutalt, ingen trevlig upplevelse. Med tanke på den senaste tidens alla hemska terrordåd, där nedmanglande av människor inte hör till ovanligheterna, känns nog en sådan scen än mer obehaglig och framförallt påtaglig.

Vidare speglas incest på ett mycket närgånget och utstuderat sätt då det läggs mycket fokus på Bradys förhållande till (och till viss del med) sin alkoholiserade mor Deborah, för övrigt spelad av en alldeles fantastisk Kelly Lynch. På allt detta får ni kallt räkna med rätt mycket våld, hat och blod. ”Mr. Mercedes” är definivt en av de kyligaste tv-serierna jag sett. Med detta sagt verkar det inte som att Kelley & co brytt sig så mycket om att tilltala en bredare publik, här har man istället valt att vara så pass trogen förlagan som möjligt. Något jag dessvärre inte kan skriva under på då jag inte läst boken, jag tycker dock resultatet talar för sig själv.

Detta är en av de mest oförlåtande, allvarligaste och hemskaste Stephen King-skildringarna någonsin. Det är definitivt den mörkaste tv-serien baserad på en King-roman och det är också den absolut bästa. Glöm serier som ”Under the Dome”. Jag tycker absolut ni ska se ”Mr. Mercedes”, det är just så här man ska behandla Stephen Kings material. Var dock beredda på att detta är allt annat än en solskenshistoria.

Jag kan inte annat än ge den toppbetyg, jag hoppas även ni andra ska uppskatta den!